131. Asplenium trichomanes. Trikoman.

131. Asplenium trichomanes. Trikoman. Berglånke. Mjältört. Bergspring.

Stambladen äro parbladiga; småbladen nästan runda och i kanten naggade.

Linn. Fl. Su. p. 372. Cl. 24. Cryptogam. Filices.
Lilj. Sv. Fl. s. 389. Kl. 16. Lönngifte. Ormbunk.
Murr. App. Med. T. 5. p. 481.
Fischerstr. Ekon. Dikt. i. 246.
Pharm. Adianthi rubii Herba.


När hvart slags jordmån och belägenhet fick likasom anvisning på sina egna växter, så tilldelades denna åt bergsrefvor, remnor och sprickor, der regnvatten framsilas. Roten är mångårig, och växten icke sällsynt. Dess slägtkännemärke är att ha fröredningen på småbladens undra sida (disk), fästad i linier, som gå sinsemellan nästan paralelt, dock något snedt uppåt och utåt ifrån bladets medlersta nerv. Dessa fröredningslinier äro täckta med en hinna, som öppnar sig inåt (se fig. a). Hos ett annat slägte (Coenopteri) öppnar den sig utåt. Denna till ormbunksflocken hörande växt hinner sällan öfver ett qvarters längd; stjelken eller stammen, vid hvilken småbladen fästas, är brun eller svart, slät och glänsande.

Sedan man hunnit i Läkarekonsten att göra sig fri från den förmodan, att ju besynnerligare, eller ju mera afvikande från växters allmänna utseende, en ört vore, ju mera oväntad måste dess verkan som botmedel blifva: så har denna och många andra blifvit ur apoteken utmönstrade. Den har en sötaktig sträf smak, och röjer tillika något slemaktigt. Fordom brukades den i heshet eller hosta af samladt slem, liksom Adianthum capillus Veneris, och skulle kan hända i dess ställe kunna nyttjas. Ehuru öfverflödig den här vara, finnes den likväl bibehållen i åtskilliga Apoteksböcker (Ph. Edinb. a:o 1783. p. 63. Ph. Lond. Spec. 2. p. 15).

Tab. — fig. a. ett småblad med frörednings-linier; förstoradt. — b. en frökapsel, mycket förstorad.


Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.