054. Festuca pratensis. Ängs-svingel.

Se även 054. Festuca pratensis. Ängs-svingel. - 078. Festuca ovina. Fårsvingel. - 120. Festuca gigantea. Stor-svingel.

Ängs-svingel.

Blomvippan grenig, rak, något åt en sida lutande; små-axen jemnbreda, trinda, mest utan agnborst.

Linn. Fl. Su. p. 32. (Festuca elatior). Cl. 3. Triandr. 1:gyn. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 40. Kl. 5. Tremänningar. —
K. Vett. Akad. Handl. år 1748 s. 212. 1757. p. 69. —
Bergii Tal om Sv. ängskötseln. —
Retz. Fl. oec. s. 256. —
Rafns Bibl. 17. B. 4. h. s. 359.

Ifrån en rot, som varar flera ar, och som består af flera gröfre och finare trådar, uppvexer Ängs-svingeln med 1-2 alnars höga strå, hvilka nedtill äro temmeligen bladrika. Blomvippan, merendels brunaktig, qvarterslång och rak, lutar mest åt ens sidan med sina spridande grenar. Småaxen, plattare under blomningstiden, äro ibland med ganska korta, små snärp försedda, ibland alldeles utan dem.

Denna gräsart trifves på samma ställen som knylhafren, särdeles i en bördig och något fuktig jordmån på ängar och åkerrenar. Den träffas äfven på torrare platser, men får då en kortare och enkel blomvippa. Blomningen infaller tidigt på sommaren, ehuru de frodigare stånden blomma på nytt, senare mot hösten.

Alt Ängs-svingeln är ett af de bättre foderslagen, och följaktligen förtjenar att odlas, hafva v. Linné, Kalm och Bjelke intygat. Hästar och boskap äta den begärligt, men för fåren, och till befordrande af deras ulls godhet, är den säkert mindre duglig än vissa andra vexter. I anseende till odlingen har man att iakttaga detsamma som vid Knylhafre, men torde ej tillåta en så ofta förnyad skörd som för denna.

Fröna, som äro temligen stora, kunna samlas till vinterföda åt höns och gäss. Men vid insamlandet bör i akt tagas, att om alla fröen få mogna i blomvippan, så affalla och förloras de bästa som sitta i toppen och mogna först; derföre skäres gräset när fröen i toppen äro fullmogna; hvarefter de tröskas oth rensas utan svårighet.

Tab. — a. en liten gren af blomvippan med öppnade blommor. — b. hanarne med pistillerna särskilta med håningshusbladen något förstorade.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.