110. Iris pseudacorus. Svärdlilja.

Svärdlilja. Bäcklilja. Svärdgräs. Säfjeblomma. Fläje. Gula Liljor.

Örtstjelken har 5—6 blommor. Blombladen äro 6, uran hår; de inre mindre ön märkena, hvilkas 3 flikar likna blomblad. Bladen äro svärdlika.

Linn. Fl. Su. p. 15. Cl. 3. Triandria. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 139. Kl. 6. Sexmänningar. 1:qvinn.
Murr. App. Med. T. 5. p. 275.
Pharm. Acori palustr. l. Irid. pal. l. Gladioli lutei Radix.

Utom växternas allmänna indelning efter fröredningsdelarna, har man i deras yttre form, egenskaper och verkningar, sökt grunder för en annan uppställning och de klasser ell. Flockar, som då uppkommit, hafva fått namn af naturliga. Den naturliga örtflock, hvartill denna, som icke egentligen är en Liljeart, kan räknas, utgöres af de Svärdbladiga (Ensatae, Linn. les Iris, Jussieu), utmärkte genom bladig örtstjelk, merendels svärdlika blad, och antingen ensamma ell. flera inom sitt blomhölster (blomfoder) sittande blommor. Svärdliljans rot är liggande i jorden, nedtryckt, på undra sidan med trådrötter försedd; har ringar, är ini köttaktig och ljusröd, luktar intet, men smakar skarp, är laxerande och hyser mycket sammandragande ämne, hvarföre den svärtar jernvitriols upplösning, och tjenar till bläck, samt svart färgning. Örtstjelken är något hoptryckt eller nästan trind och slät. Blomman som är gul med svarta strek (äfven hvit enligt Ray's uppgift), sitter öfver fruktämnet, är delad i 6 flikar, som utgöra blombladen, af hvilka de 3 yttre äro större och nedböjde, de inre upprätte, nästan jemnbreda, trubbiga, vid basen smalare och rännlika (canalicul.). Stiftet delar sig upptill i tre nästan jemnbreda, mot slutet sågtandade, klufna, blombladslika flikar, hvilka under sin hvälfda sida dölja ståndarnes knappar: och hafva tillika der på tveren en liten öppning, betäckt med en fjäll-lik hinna, hvarifrån går en kanal genom stiftet ner till fruktämnet. Detta Slägtets arter hafva således en pistill ell. hona, hvars stift slutas med 3 åtskilda blombladslika märken. Växten hinner till 1 ½ alns höjd vid pass, är mångårig, växer i kärr och bäckar, men planteras för prydnads skull äfven på torra ställen i trädgårdar och blommar i Jun. ell. Juli.

Det berättas att blombladen gifva gul färg. Utpressade rotsaften till 80 droppar, med litet sirap af Getappels bär (syr. Rhamn. cathart.) hvarannan timme, har botat svår vattensot; nämde dosis ökades småningom till en matsked med ¼ af sirapen, och kuren fullbordades med stärkande medel ut- och invertes. Om man försigtigt tuggar roten, ell. gnider tandköttet med den, skall ofta tandvärk derigenom lindras eller häfvas; och periodisk värk i hufvudet ell. tänderna har saften af roten, uppdragen i näsan, stundom botat. Den har då genom sin retning, orsakat sveda och slemmens ökade afsöndring, som varat par ell. flera timmar. Äfvenså har man funnit samma saft nyttig att 2—3 gånger om dagen stryka på nyss svällda och ännu ej inflammerade körtlar hos barn. Det är ock anmärkt, att roten med sin sammandragande kraft, visat sig nyttig i diarréer af slapphet, och i rödsot efter andra tjenliga medels bruk. Ju tjockare och äldre roten är, ju verksammare är den till läkmedel, men bör som ett häftigt laxermedel alltid användas med försigtighet.

— Kreaturen äta sällan ell. aldrig svärdliljan.

Tab. — fig. a. Pistillen, med fruktämne, och dess 3:né märken. — b. öfre delen af ett märke med sitt fjäll vid f., — c. en ståndare. — d. fröhuset midtpå tvert afskurit för att visa fröen. — e. ett frö, som är tunt ell. hoptryckt. — f. märkets fjäll. * * visar att stjelkändarne höra tillsamman.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 110. Svärdlilja. På Finska: Miekaruoho. Kalm anför dess rot såsom nyttig mot rödsot hos boskap, och brukas därtill i Finnland.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.