119. Lycopodium selago. Lyslummer.

Botanical name: 

119. Lycopodium selago. Se även #59, Matte-Lummer, Lycopodium clavatum - #95, Plattlummer, Lycopodium complanatum - #119, Lyslummer, Lycopodium selago.

Lyslummer. Luslummer. Loppgräs. På Finska: Riisiruoho.

Stjelken är 2delad (dichotomus), upprätt, med jemnhöga grenar. Bladen sitta i 8 rader längsefter kring stjelken. Frökapslerna finnas på bladen vid deras fästen.

Linn. Fl. Su. p. 376. Cl. 24. Cryptogam. Musci.
Lilj. Sv. Fl. s. 391. Kl. 16. Lönngifte. Mossor.
Murr. App. Med. T. 5. p. 492.
Transact. of the Linnean Soc. Vol. 2. p. 315.
Dillen. Hist. musc. p. 435. 4:0. Oxon. 1741.
Pharm. Musci erecti Herba.


Hvad Lummerslägtet i allmänhet angår, hänvises Läsaren till N:na 59 och 95. Den art vi här anföra, växer i bergsrefvor och gamla mosslupna barrskogar, är ständigt grön och lysande, hvarföre den kallas Lyslummer (Selago, a (grekiska), splendeo). Dess mångåriga rot är trådig och underhåller en växt af ¼ alns högd vid pass, mer och mindre upprätt växande, med stjelkar, som dela sig i 2 grenar, och dessa åter i 2, o. s. v. (dichotomia), likväl så, att alla grenarna formera en någorlunda jemnhög topp (caulis fastigiatus). Bladen äro lansettlika, spetsiga, något urhålkade, öfverallt tätt sittande och ikring stjelkarne fördelade i 8 snedlöpande rader, hvilka bäst upptäckas då stjelken ses uppifrån nedåt. Emellan bladen sitta njurformiga frökapsler, vettande med sin urrundade sida åt stjelken. De äro i synnerhet mogna i Juli ell. Aug., öppna sig med 2 skal, såsom en ostronmussla, och bestå af ett enkelt rum för många pulverlika fina gulaktiga frö. Hr. Fox's i Norwich försök att så dem, och deraf uppdraga verkliga plantor till Lyslummern, tyckas bevisa att de äro växtens riktiga frö, och icke svarande mot frömjölet (pollen) på ståndare-knapparne hos andra växter. Blomningen synes ske närmare mot toppen, och de tömda fröapslerna blifva bruna, qvarsittande samt finnas derföre nedåt hela stjelken; de som sitta mot toppen äro gula. I öfversta stjelkspetsen, så väl som stundom längre ned emellan bladen, finnas små utskott, sammansatta af 6 olika flikar, fästade på en liten stjelk: inom dessa, nästan som blomblad inom ett blomfoder, utmärka sig i synnerhet 3 trubbiga mörkgröna blad.

— Efter vissa års förlopp, då roten blir för gammal, gulnar vexten och dör ut.

Lyslummern har vidrig, men hvarken bäsk ell. skarp smak. Invertes nyttjad orsakar den kräkning och laxerar häftigt; är således ett farligt medel och, utom i husmedisin, knappt nu mera bruklig. Den troddes kunna orsaka missfall, och var derföre en tid förbuden att säljas till misstänkta personer. Bönderne på åtskilliga orter, nyttja den i form af dekokt ell. som té, såsom afförande; men i dosis, som icke väl är bekant, bör man vara försigtig. Åtskillige inbyggare af fjälltrakter skola bruka dekokten, förmodligen till kräkmedel, då de frukta sig hafva fått gift invertes.

— Emot ohyra hos Boskap, Hästar, Svin m. m. skall dekokten till tvättning vara ett godt och säkert medel, och kokas af somliga tillsamman med hartsfulla (kådiga) furustickor. Men att i samma afsigt nyttja den för menniskor, är farligt, emedan hufvudet skall deraf lida. På blånader efter fall och stötar, är dekokten till omslag, eller att tvätta med, ett berömdt fördelande medel.

Tab. fig. a. ett blad med sin frökapsel. — b. detsamma förstor. — c. och d. visa på olika sidor ett af de mest i toppen sittande utskott. — e. ett dylikt som börjat slå rötter; alla i naturl. storlek.


Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.