076. Myrica gale. Pors.

Pors. På Finska: Pursu Rahka.

Bladen lansettlika, något sågade. Frukten saftlös.

Linn. Flora Su. p. 356. Cl. 22. Dioecia 4:andr.
Liljebl. Sv. Fl. s. 307. Kl. 13. Monadelph.
Murr. App. Med. T. 1. p. 73.
Pharm. Myrt. Brabant. fol.

Denna Buskart, kärrens inföding, särdeles i den norra delen af Jordklotet, är ibland dem, som likt Alen, Hasseln, Tibasten m. fl. med blommor på ännu bladfria grenar båda den annalkande blidare årstiden. Ehuru, i följe af sitt i allmänhet kända blomningssätt med han- och honblomster, dolda inom fjällen af sina hängen på särskilta buskar, hafva vi haft tillfälle att förvissa oss om verkligheten af äfven så väl sambyggande (monoici) som tvåkönade (hermaphrod.) blommor på en och samma buske, hvilken omständighet likaledes iakttagen vid några Pilarter, Haftornen (Hippophaë), Dybladet (Hydrocharis), Rosenroten (Rhodiola), skulle icke utan skäl anvisa dessa växter en billigare plats i den 23 Klassen, eller kanske tyda rimligheten af sammanförandet af de så kallade Diclinae (Kl. 21, 22, 23) med de föregående klasserna. Vi uppge detta som ett skäl, utan att vilja påstå någon nödvändig förändring af Sexual-systemets klasser, ehuru vi äro dessutom öfvertygade, att mångfaldiga rön i de varmare klimaterna gifva styrka åt dem vi nu anfört.

Blommorna sitta utan vidare betäckning omgifne af små enkla fjäll, hvilka på hvarandra liggande utgöra på hanne- och de tvåkönade buskarna tumslånga hängen (amenta), och bestå antingen endast af 4 ensamma hanar eller dessa tillsammans med sin tvådelta hona. Den egentliga honbuskens hängen deremot äro helt små, ett par linier långa, och röda, samt hysa emellan hvart fjäll ett fruktämne med 2 stift, eller rättare djupt 2-delt. Frukten, vanligen kallad ett saftlöst bär, anse vi snarare för ett slags nöt, något sammantryckt, stor som ett risgryn, omgifven af en skorpa, som upptill formerar tvenne horn. Fröet ligger ensamt inom ett hårdare skal.

De tumslånga, glatta, i kanten fintludna, samt med upphöjda gula punkter på undra sidan lysande blad, äga så väl som hela busken en stark, kryddlik, något åt kamfert stötande lukt, icke obehaglig, men döfvande. Detta, jemte deras sammandragande, kryddaktiga, bäska smak, tyckas förråda medicinska egenskaper. Vattnet, hvari växten blifvit kokad, har man utvertes brukat emot utslag och ohyra, bland hvilka vägglöss och mal skola finna den i synnerhet vidrig, om den knipptals vipphänges, eller lägges emellan kläderna.

Porsen intog fordom Humlens ställe vid ölbrygden, och ansågs hos förfäderna af den vigt, att, enligt Vestgöta Lagen (Förnämings Balk C, 3. §. 9, och Tingsmåla Balk C. 10. §. 4.), olofligt samlande deraf på främmande jord med ansenligt vite belades. Man har dock skäl, att i detta fall neka Porsens välgörande egenskap, emedan den mycket rusar och orsakar svår hufvudvärk.

— Betadt ylle erhåller, genom kokning på bladen, en gul färg. (Linn. Skånska Resa, s. 293.)

Det vaxlika ämne, som i stor mängd fås igenom bärens kokande i vatten af den Nordamerikanska Myrica cerifera, kan också, ehuru i ringare mängd, af Porsens frukt vinnas, om den lika behandlas.

Tab. — fig. a. en qvist af honbusken med dess hängen, i naturlig storlek — b. honan — c. frukten, äfven förstorad — d. en qvist af hanbusken — e. en hanblomma inom sitt fjäll — f. en 2-könad blomma, begge större gjorda.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.