135. Pulmonaria officinalis. Lungört.

Botanical name: 

135. Pulmonaria officinalis. Lungört.

Bladen äro äggformiga, sträfludna (hirsuta). Blomfodret är nästan lika långt som blompipen.

Linn. Flora Sv. p. 38. Cl. 5. Pentandria. 1-gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 83. Kl. 5. Femmänningar. 1:qvinn.
Murr. App. Med. T. 2. p. 97.
Pharm. Pulm. maculosae Herba.


I lundar växer Lungörten mindre allmän, och blommar om våren i Maj månad. Dess rot är mångårig, och rotbladen, som hafva bladstjelkar, äro äggformiga eller nästan hjertlika. De bladen, som sitta på örtstjelken, högst ½ aln lång, äro äggformiga, spetsiga, stundom vågiga i kanten, utan bladstjelkar och omfattande örtstjelken. Bladen variera stundom med hvita fläckar. Blommorna, som nyss utslagna äro köttfärgade eller röda, bli sedan blå, utgöra liksom en blomqvast och sitta mest 2 och 2 tillsamman vid ändan af stjelken. Blomfodret är sträft ock ludet liksom bladen af små styfva vid basen knöliga hår. Slägtet igenkännes med sin trattlika blomma, hvars mynning är öppen: blomfodret är något prismatiskt och 5kantigt. Den räknas till de Sträfbladiga växterna (pl:ae Asperifoliae), som ibland de naturliga utgöra en egen flock.

Man gissar lätt af växtens namn, att den varit såsom gagnelig ansedd i lungans sjukdomar; men som det icke är en ovillkorlig nödvändighet, att ett lofvande namn och en verklig förtjenst skola åtföljas, så bör man icke i anledning af blotta namnet utgifva växten såsom nyttig i dessa krämpor. Den smakar endast något slemaktig, och ger således icke derigenom anledning att vänta någon medicinsk kraft; och som denna dess egenskap är mycket svagare än hos andra i denna naturliga örtflock, så kan den ibland medicinska växter utan afsaknad uteslutas. I England nyttjas den bland grönkålsväxter. Torkad och bränd ger den mycken aska.

Tab. fig. — a. en öppnad blomma i nat. storlek. — b. en förstorad ståndare. — c. ett öppnadt blomfoder, utan blompip, med 4 fruktämnen och pistill, i naturlig storlek.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 135. Lungört. F. d. Wett. Tjenar att sätta brun färg på ylle. Svin och får äta icke örten, men väl hästar och hornboskap. Höns äta dess frö.


Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.