113. Sphagnum capillaceum. Sphagnum cymbifolium. Rödmossa. Hvitmossa.

Botanical name: 

113. Sphagnum capillaceum. Sphagnum cymbifolium. Bladen spetsiga; grenarne trådlike, mot ändarne hårfine.

Sphagnum cymbifolium.

Bladen äggrunda, kupiga; grenarne svällde.

Rödmossa. Hvitmossa. På Lappska: Rypster-derphe. Manna-derphe (Barnmossa).

Svartz Dispos. Musc. Suec. p. 18—19.
Linn. Fl. Su. p. 375. Cl. XXIV. Cryptogamia muso. (Sphagnum palustre b—a).
Lilj. Sv. Fl. s. 593. Kl. 16. Lönngifte, Mossor (Sph. palustre A. C.)
K. Patr. Sällsk. Jurn. 1785. Sept. p. 21.


Detta slägte utmärker sig, i anledning af de vid Rödmossan (N:o 101) förut anförda grunder, genom sin Frökapsel som äger bar mynning, och en lufva som omger den samma nedantill och brister från toppen, då lufvan hos andra Moss-slägten är spetsad och lossas nedifrån. Hanarne sitta i bladens vinklar, klubbformige.

Aldrig fans en mera allmän växt än denna, ju längre mot norden ju ymnigare, emedan de vidast utsträckta kärr äro dermed betäckta. Linné sammanparade dessa tvenne arter under ett gemensamt namn, men de böra som särskilte anses, äfven som ett annat mindre allmänt, hvilket också befinnes inhemskt hos oss, neml. Sphagnum Squarrosum, åtskildt från de begge öfriga genom sina mera utspridda grenar och tillbakaböjda styfvare blad. S. Capillaceum förekommer aldra ymnigast, och urskiljes genast med sina trådlika grenar, vanligen mera tillbakaböjde än hos S. Cymbifolium på hvilken de äro tjockare, och liksom uppblåste och trubbigare.

— Färgen är olika, än ljusgrön, än mer och mindre röd i topparne, och ibland alldeles hvit. De af fröredningen synlige delar framkomma midt under sommaren och likna klotrunda mörkbruna kortstjelkade knappar, flera tillsammans sittande vid växtens topp.

Desse Mossarter äro de förste som infinna sig i stor mängd då träsken börja uttorka, och det är genom dem och Torfmossorna som desse efter hand igenväxa, medelst egenskapen att liksom hvarftals påökas, då de undra lagerna småningom multna och till gyttja förvandlas. Således beredes ängsmarken der fordom otillgängliga kärr och djupaste dybotten varit. Detta befordras än vidare sedan kärren blifvit behörigt utdikade, genom Mossans hopkastande i högar att till mylla upplösas och genom gödselämnens tillblandning bördig göras.

I Lappmarken finna dess åboer i den torra Rödmossan ett dem af naturen beredt medel till mjuk och len blöja för de späda barnen.

Loka Gyttja så väl känd för sin nytta vid vissa badningar, är till det mesta icke annat än denna Mossa förmultnad. Den lägges våt och kall på vattenaktiga svullnader i fötterna, som dock med varsamhet bör brukas. Gyttjan bör tagas på något djup, der icke spår af grenar och blad finnes. I nödfall kunna de upptorkade och tillhårdnade Mosstufvorna såsom bränsle användas.

Ännu ett begagnande af Mossan är icke mindre vigtigt, neml. såsom hästfoder. Sedan nattfrosterne om hösten infallit, hoprafsas den i stackar som man låter sammanfrysa; stycketals hemföres sedermera dessa, då varmt vatten gjutes på de sönderdelade Mossklimparne, som beströs med några göpnar hackelse eller hafra.

— Hästar sägas äta den gerna och bli feta deraf.

— Dock rådes att tillse att icke en mängd af Daggörten (Drosera) finnes ibland Mossan, emedan denna anses för de flesta kreatur och i synnerhet hästar skadlig.

Tab. — fig. a. Sph. capillaceum i naturlig storlek — b. en del af stammen något förstorad — c. Sph. cymbifolium äfven i naturl. storl. — d. en gren större gjord — e. en hannknapp omgifven med sin safttråd — f. pistillens form — g. en kapsel — alla mer ock mindre förstorade.


Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.