179. Agaricus alliaceus. Löksvamp.

Botanical name: 

179. Agaricus alliaceus. Se även 108. Agaricus muscarius. Flugsvamp. - 179. Agaricus alliaceus. Löksvamp. - 173. Agaricus deliciosus. Riska. - 184. Agaricus torminosus. Bitter-riska.

Löksvamp.

Hatten är platt eller skålig, smutsigt hvit eller blekt tegelfärgad. Skifvorna blekare, olika långa, de längsta midt på bredast, och vid basen lösa (ej vid foten fastväxta). Foten är mörkbrun, glänsande och seg.

Lilj. Sv. Fl. s. 448. Kl. 16. Lönngift. Svampar.


Von Linné sjelf, ehuru begåfvad med ett så vidt omfattande snille, förmådde icke en gång att vederbörligen fästa sig vid alla delar af sin vettenskap, som med mycket skäl bör räknas till de mest vidlyftiga. Den skyndsamhet hvarmed han öfverhalkade Svamparnas granskning, meddelade sig liksom länge åt hans lärjungar och medarbetare. Det är först i sednare tider man begynt att vid dem fästa en alltför länge försummad uppmärksamhet och det stora antal af svampar, som hos oss finnes, borde uppmuntra Örtvettenskapens vänner i den stora Mannens och deras gemensamma fädernesland, att med dubbelt nit arbeta på deras kännedom och nyttiga användande. Löksvampen synes icke hafva varit känd af v. Linné, ehuru den finnes omkring Stockh. och i synnerhet vid Carlberg i Aug. månad temmeligen allmän. Den träffas i barrskogar såsom parasit på murkna trädrötter, barr, gräs-strå och ljungqvistar; som hålla på att ruttna, bland mossan. Hinnan, hvarmed hatten är öfverdragen, liknar något mörkt handskskinn på hårsidan, och är blek; sällan och endast i början är hatten något kupig, blir sedan platt med hvass kant och slutligen skålig, ojemn eller vågig i kanten och skifvorna vågiga eller liksom krusade; emellan 2 långa, utsträckta ifrån foten till hattens kant, finnas oftast 7 kortare, af hvilka den medlersta är längst och räcker så långt som halfva radien; på båda sidor om denna är en kortare, som har på sina båda sidor hvar sin kortaste; alla fästas vid eller utgå från kanten af hatten. Foten är smal, svart mot basen, och brun uppåt, oftast fint ihålig och seg.

Lukten och smaken af hvitlök, som tillkommer denna lilla skifsvamp, vore tillräckliga kännemärken att skilja den från andra, om icke möjligt vis framdeles kunde finnas någon annan art af dylika egenskaper. Torkad förloras väl lukten till det mesta, men smaken tyckes snarare vara då starkare; deremot är lukten hos den nyss plockade svampen icke alltid lika stark och stundom omärkelig; ibland är den ganska känbar, men förgår och återkommer hos samma individ. Den smakar alltid, både färsk och torr, likt lök. Hela svampen förefaller torr och seg, låter lätt torka sig och hyser så mycket jag märkt, aldrig mask eller larver. I såser och till matredning föredrages den, i synnerhet i Frankrike, der den kallas Moucheron, framför lök, och skall ge bättre smak på maten. Den förvaras derföre i hushållen, äfven hos oss i Sverige, merendels torkad, för att brukas öfver vintern. Så olika organiserade som Lök och Svamp synas vara, finna vi likväl dem emellan, i anseende till denna svampartens lukt och smak, så mycken öfverensstämmelse; en omständighet som måste förefalla oväntad. Men om ett flygtigt lutsalt (ammoniak), efter Scheffers tanka, är orsaken till Lökens lukt, så bör samma ämne utan tvifvel igenfinnas hos Löksvampen.

Tab. — fig. a. och e. storväxta varieteter af Löksvampen, sedda på olika sätt. — b. — c. och d. äro mindre och vanligare artförändringar i olika åldrar. — f. visar fotens ihålighet; stundom är denna pip fylld med en tät, fin, nätformig väf. — Foten på figurerna a. och e. är något för tjock.


Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.