Kummin.
Carum carvi, L. Tyskl. Kümmel. Engl, Caraway. Frankr. Carvi.
Historik.
Språkforskare anse det hebreiska »kamon» som grunden till kumminnamnet. Äldre personer bland befolkningen i vissa landsdelar benämna växten Kummill.
Denna krydda, vilkens hemland är Europa och Asien, tillhör våra äldsta kulturväxter och omtalas redan av de gamla hebréerna.
Esaias skriver i 23 kap. 25 v. följande: När en såningsman plöjt sin åker och gjort den jämn sår han ärter, vete och kummin m. m. Profeten nämner på annat ställe, att man ej låter vagnshjulet gå över kummin utan tröskning utföres med spö. I Mattei evang. finner man att fariséerna gåvo tionden av kummin.
Hos de gamla grekerna användes kryddan dagligen. Det omtalas att krossad kummin tillhörde varje måltid och alltid fanns tillgänglig i små kärl, så kallade kummindosor.
Ethiopisk kummin ansågs fordom vara den yppersta. Hippokrates, grekisk läkare, född år 460 f. Kr., benämnde densamma kunglig, vilket på den tiden ej ville säga litet.
Även i Europa spåras odlingen långt tillbaka. Våra förfäder beredde ett slags vin av kummin och Karl den store odlade växten vid slutet av 800-talet i sina omfattande slottsträdgårdar. Karl den store var en varm trädgårdsvän och inlade som sådan stora förtjänster, vilka enbart gjorde tillnamnet berättigat.
Plinus och Bauhin (Bauhinus), den senare världens förnämste botanist före Tournefort och Linné, född 1560, professor i Basel, död 1624, hava prisat växtens medicinska egenskaper, särskilt som magmedel. Kumminvatten, aqua carvi, är ännu ett erkänt väderfördrivande medel och rekommenderas även som matsmältningsbefordrande.
Roten har förut räknats till våra sopprötter, och doktor Schüleler gick så pass långt att han jämställde den med potatis.
Kumminväxten var fordom omspunnen av mystik. Vid sådden skulle oväsen, eder och besvärjelser framkallas, varigenom en rikare skörd omsider enligt folktron blev lönen, en åtgärd, vilken till och med Theophrastus i sina skrifter förordat.
I vårt land hade längre tillbaka kummin stor betydelse i och för framställande av så kallat kumminbrännvin, en hemindustri, som sorgligt nog för närvarande synes åter vinna mark.
Utseende.
Växtens utseende under första året påminner om morotens, ehuru något grövre. Bladen äro två- till tredubbelt parbladigt delade, de flesta även andra året samlade nedtill. Stjälken är trind samt något strimmig och blir intill meterhög, i allmänhet dock endast 80 cm. Blommorna sitta i dubbla flockar. Till färgen äro de vita, möjligen med en svag skär anstrykning.
En varietet med röda blommor förekommer även vildväxande vid Alten i Norge enligt doktor Schüleler.
Frukten är försedd med tio trådlika åsar, mellan vilka så kallade oljekanaler finnas. Varje frukt består av 2 frön. Kumminfrukterna klyva sig vid minsta tryck i motsats till fänkål, vilka hålla samman t. o. m. efter tröskningen.
Etthundrafrövikten är 0,28 gr.
Odling.
Kumminväxten påträffas vild i norra och mellersta Europa. Men varför då tala om odling kanske någon frågar?
Ja, den sörjer visserligen för sig själv på våra torra backar och lämnar därstädes, trots sin anspråkslöshet, ej oväsentliga skördar. Men föremål för kultur giver dock växten vida större avkastning, varav följer ett större ekonomiskt utbyte.
Jorden bör vara näringsrik samt framför allt djupt bearbetad. Fröet utsås tidigt om våren eller under senhösten. Sådden sker glest i 4 rader på en trädgårdssäng. Avses odling i stort bör avståndet mellan raderna vara 40 à 50 cm. Något sängsystem kommer då aldrig på tal.
Första årets skötsel inskränker sig till gallring och kamp mot ogräs.
Vid gallring böra plantorna i fråga vid odlingar till husbehov givas minst 25 cm:s utrymme i raden då förut angivna såningsmetod användes. Drives kulturen i stort och sådden har skett som ovan påpekats, är ett avstånd av 20 cm. i raden tillräckligt med tanke på det större sidoutrymmet.
Redan i juli andra året inträffar fruktens mognad.
Föregående sommar var den färdig redan i mitten av månaden. Det duger ej att vänta till dess övermognad inträtt, utan bör skörden företagas strax före och då helst vid låg luft.
När frukterna bliva fullmatade och torra, lossna de vid minsta skakning, särskilt om värme i förening med hög luft är rådande.
Stånden avskäras med lie eller skära, varefter de sammanbindas i smärre kärvar. En del odlare föredraga att låta dessa ligga kvar ute på fältet för att därstädes torka, en förenkling, som oftast användes vid större odlingar. Är det fråga om mindre företag och plats gives för torkning under tak, är givetvis detta att föredraga, då därigenom spillprocenten nedbringas.
Tröskning verkställes med vanliga stiftverk. Förekomma endast små poster till husbehov går det förträffligt att slå ur fröet. Som synes är tillvaratagandet av skörden odlingens viktigaste del.
Fröet bibehåller grobarheten i 3 år.
Användning.
Kumminfrukterna hava mångfaldig användning. De äro i ett flertal fall oumbärliga. Vid bröd- och ostberedning är kummin allmänt använd. En förträfflig ostsort har även fått sitt namn efter växten. I vissa soppor och framför allt i surkål utgör denna krydda en viktig ingrediens. Den ur fröna pressade oljan användes till likörer, konfekt och medicin m. m.
Anmärkas bör, att den i ost vanligen använda kumminsorten är så kallad spiskummin, Cuminum cyminum, L., en blott 30 cm. hög växt, hemmahörande i Medelhavsländerna. Den har betydligt större frukter än vanlig kummin och kryddstyrkan är även mera framträdande, nästan skarp.
Odlas, förutom omkring Medelhavet, i tropikerna.
Statistik.
År 1913 infördes 64,447 kg. kummin till ett värde av 30,290 kr., en kolossal summa med tanke på kulturens enkelhet. Under 1916 sjönk visserligen importen ned till 33,967 kg., men värdet steg dock till 35,757 kr. Båda siffrorna äro naturligtvis påverkade av kriget.
Minutpriset för kummin var hösten 1918 3 kr. pr hg., ett slående bevis på mellanhändernas profithunger.
Enligt Retzius d. ä. har i vårt land odlats så pass mycket kummin att längre tillbaka även export förekommit. Denna odling upphörde dock samtidigt med tobakskulturens införande.
Holland, vilket land 1911 odlade kummin på 9 proc. av landets bebodda yta, kan ej tillnärmelsevis frambringa kumminfrukter med en oljehalt motsvarande den hos svenskodlad vara.
Försök gjorda därstädes ha påvisat detta.
I Mededeelinger van de Rijks Hoogero Land-Tuinen Boschborewschool band 8 finnes ett meddelande, vilket borde bättre än någonting annat sporra till stora ansträngningar. Det omnämnes därstädes att provodlingar blivit utförda med vildkummin från Örebro (Sverige), vilken innehöll 6,09 proc. olja, 55 proc. karvon. Denna kumminsort blev sådd, men till holländarnas besvikelse erhölls endast 4,65 proc. olja ur skörden. Författaren till denna avhandling beklagar att förhoppningarna, att genom utsäde av oljerik kummin nå gynnsammare odlingsresultat, tydligen ej blevo uppfyllda.
Ett enda bageri, nämligen Kronan i Sundbyberg, förbrukar årligen mellan 200 och 300 kg.
