27. Maskros.

Taraxacum officinale Web.

Ortnamn. Gubbaros (Hälsingland), Gulgubbe (Värmland), Gullborste (Värmland, Västergötland), Gålbussen (Jämtland), Smörblomma (Värmland), Stadeblomma (Västerbotten), Svinaart och Svinört (Skåne), Svinros (Bohuslän). I flera landskap, såsom i Halland och Uppland, kallas maskrosen även för Mjölktistel.

Förekomst. Maskrosen, som är ett av våra svåraste rotogräs, förekommer snart sagt över hela landet. Särskilt ymnigt finnes den i Mälardalen. Något mera sparsamt förekommer den på det småländska höglandet.

Utseende. En mångårig ört med djupt tandade blad och gula blomkorgar.

Skörd. Så snart maskrosorna tidigt om våren börja sticka upp, och innan bladrosetten utvecklats, uppgrävas rötterna. De avskäras upptill, avsköljas hastigt samt befrias från birötter, vilket senare lättast sker genom gnidning med en trasa. Mycket grova rötter klyvas efter längden. De utbredas i tunna lager på en skuggig, luftig plats. Är solsken rådande, sker torkningen snabbare i solen, men man måste dock, därest torkningen sker utomhus, noga passa på och flytta in rötterna under tak i händelse av inträffande regn. Bli nämligen rötterna våta, uppstår lätt röta eller mögelbildning å desamma.

I lös jord, som är rikligt bemängd med maskrosrötter, kan man skörda ända upp till 3,5 kg färska rötter i timmen. Enklast utföres arbetet, om man vid vårbruket låter uppsamla de uppkörda rötterna. Likaledes böra alltid maskrosrötterna tillvaratagas, när de tidigt om våren uppsticka i gräsplaner och trädgårdsland.

Sedan blomknoppar börjat visa sig, är det för sent att insamla maskrosrötterna.

Torkningsresultat. 5 kg färska rötter lämna 1 kg torkade.

Våra Medicinalväxter, 1940, skriven av Gustaf Lind och Nils de Verdier.