185. Arnica montana. Bergarnika.

Bergarnika. Sankt-Hans blommor. Vild ringblomma. Hästfibler. Brudmänner. Märrblomster.

Bladen äro aflångt äggformiga, helbräddade och på örtstjelken midt emot hvarannan sittande.

Linn. Fl. Su. p. 295. Cl. 19. Syngenes. polygam. superfl.
Lilj. Sv. Fl. s. 360. Kl. 15. Svågrar, olika svågerl. eller månggifte.
K. Vett. Ak. Handl. Vol. 2. s. 206.
Fischerstr. Ekon. Dikt. 1. B. s. 159.
Veckoskr. för Läk. D. 8. s. 185.
Murr. App. Med. T. 1. p. 157.
Sv. Hedin Bruk och Nytta af Arn. m. 8:o 1789.
Piderit Pharm. Rat. p. 12. 8:o 1782.
Arnem. Chir. Arzneimittell. 8:o 1799. p. 106.
Hufel. Jurn. d. prakr. Arzn. K. &c. B. 2. 5. 9. II.
Jahn Ausw. d. Arzn. mitt. &c. I. B. s. 170. 8:o 1797. Pharm. Arnice l. Doron. germ. Rad. Herba. Flores.

I Vestergötland, på öarna i Bohus skärgård, i Småland, Skåne och Tyskland, men ej i England, växer Bergarnikan allmän på öppna fält och ängar, har mångårig rot och blommar i Juni och Juli. Örtstjelken, stundom ½ aln hög är något klibbig, fint luden, som oftast mångblommig, med egen något obehaglig lukt och blommor som vända sig efter solen, samt stora aflånga rotblad. De i ändan taggade strålblomstren ha 3-5 otydliga strängar, utan ståndarknappar, fästade nedtill och ini på blomsterpipen, ofvanför fruktämnet. Diskblomstren äro 5flikiga (icke alltid 3flikiga) och ha 5 bruna filamenter, hvilka ikring den 2klufna pistillen äro till en pip hopväxte. Detta är slägtkaraktern, och naturl. örtflocken för Arnikslägtet kallas växter med Sammansatta diskblomster (pl:ae comp:ae disc:ae). Den art man ansett såsom artförändring, som jag funnit växande i Enontekis lappmark, är skild från denna, med enblommig örtstjelk och alla bladen smala, lansettlika och något ludna, och kunde kallas Fjällarnika (Arn. alpina).

Såsom ett kraftigt retmedel och med mycken fördel använd vid många tillfällen, har Bergarnikan länge utmärkt sig bland inhemska medikamenter. Flera dess namn till ex. panacea lapsorum, Fallkraut och dylika, tillkännage redan i förhand, dess verkan mot stötar och fall. Okunnige Aptekare förfalska den stundom med andra blommor (t. ex. Hypochaer. macul.), som likna Arnikan, och är det icke underligt, om då utslaget vid dess bruk, blir oväntadt. Den är bäsk, något bitter och skarp, samt litet sammandragande, och ger gnuggad en svag aromatisk lukt; är retande, stärkande, nyttig mot röta såna oftast antingen svett- eller urindrifvande, ehuru stundom ingendera af nämde verkningar synes. Sjelfva örten, som sällan brukas, är mindre retande och mer sammandragande samt väcker ej så lätt kräkning som blommorna, hvilka hysa något harts-ämne. Merendels nyttjas blommorna och ges som Té i infusion, eller dekokt, eller extrakt, eller som pulver, då dosis 1 skrupel, göres till mos med håning och tages 3-4 gånger om dagen. Till 1 liber kokhett vatten, tar man från 1 till 3 drakmer af blommorna, att bruka som Té och denna dryck förtäres i flera portioner om dagen; af roten, som äfven nyare Auktorer berömma, ges åt fullväxta från 5 till 20 gran i pulver, helst i pillerform. Utvertes äro blommorna, såsom fördelande, fuktade med t. ex. kamfertspiritus, eller kokade i vatten till omslag, högst berömda mot blånader, fall, stötar och krossningar, då tillika infusion ges invertes; äfven tjena de till insprutningar i gamla pipsår och till omslag mot rötsår, såsom ock mot börjad kallbrand; med tillsats af Millefol. (n:o 74.) minskas dess retande kraft. Dr. Plies har med 5 delar kina (ʒvj) och 2 delar af blommorna, (ʒij) i pomeranssirap till mos, gifvit på fritiden, botat de envisaste frossor, hvaremot likväl Bergii erfarenhet kan anföras att 3:dje- och 4:de dagsfrossor, deraf blifvit förvärrade. Dessutom har Arnikans nytta visat sig i bröstsjukdomar af asthenisk natur (periph. notha, nervosa, putrida) utan inflammation; efter häftiga skakningar, till befordrande af utgutna vätskors absorption; i rötfebrar, då verklig svaghet (debil. recta) synes; i nervösa och maligna febrar; i blodstörtning efter det; svåraste anfallet, då svaghet eller kramp märkes och i synnerhet om utvertes våld varit orsaken; i rödsot såsom infusion på blomman, med tillsats af vinättika och altésirap; i hosta och katarr utan feber, med mycken seg slem, krampaktiga spänningar i bröstet och öfvergång till kronisk natur; i lindriga, partiella och ej för gamla lamheter t. ex. i ögonnerven, varaf svarta starren uppkommer, och i urinblåsan m. m.; i afstannade regler och hämmadt afslag; i gulsot af yttre våld eller stötar; i svindel m. m. Men ett så verksamt medel fordrar försigtighet vid dess bruk och bör ges i småningom ökad dosis. Vanligen följer på dess bruk, äckel, kräkning, ångst, ökad smärta på skadade stället, krälande känsla såsom af elektriska stötar m. m. hvilka olägenheter pläga dock snart försvinna. Emot för stor dosis och dess skadliga följder ges ättika.

— K:gs första Lifm. Hr. Ass. Hedin har, efter åsyftande ändamål, förenat med Arnikans bruk, dels Rabarber, dels Salmiak och stundom svettdrifvande medel och funnit det ganska förmånligt. Flere Läkare hafva vid svåra kontusioner, blånader och stötar sett oväntadt lyckliga yerkningar af denna växt, hvars allmännare användande, det är en patriotisk skyldighet att önska och rekommendera.

— Åt Boskap, som blifvit stångad eller lidig af utvertes våld, ges dekokt på hela örten. Getter endast äta den. Till läkemedel samlas roten och örten tidigt om våren; blommorna tagas nyss förr än de äro fullt utslagna.

— Att vacker och beständig gul färg skall af blommorna kunna erhållas, säger Dr. Olin, men om sättet yttrar han sig icke. Insprutningar af infusion på Arnika, i lefvande Hästars ådror, ha åstadkommit lamhet, som varat några timmar.

Tab. — fig. a. ett tvåkönadt diskblomster. — b. ett öppnadt gallblmoster med ståndare utan knappar. — c. ett strålblomster utan ståndarknappar. — d. frö med fjun. — e. ett hårlikt fjun; alla förstorade. — f. rotblad.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.