157. Crataegus oxyacantha. Hagtorn.

Hagtorn.

Grenarna äro taggiga. Bladen trubbiga, glatta, mest 5:flikiga och mot ändan sågtandade. Blommorna ha 2-3 pistiller.

Linn. Fl. Sv. p. 167. Cl. 12. Icosandr. 2.gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 195. Kl. 8. Tjugemänningar. 2:qvinn.
Fischerstr. Ekon. Dikt. 4. Del. s. 13.

Hagtorn är en af våra större buskarter, allmän i Sverige, icke nogräknad på jordmånen, tål häftiga vindar och trifves bäst på stenbunden mark, samt blommar i Juni. Rötterna gå temligen djupt ned i jorden. Grenarna ha slät bark, äro styfva, breda sig vidt ikring, äro taggiga och göra godt hägn i gärdesgärdar. Bladen sitta skiftevis, ha bladstjelkar, äro mest 3klufne eller flikiga med sågtandade flikar. De hvita, stundom rödletta, blomqvastarna sitta i grenarnas ändar; blommorna äro ibland dubbla; de ha vanligast 2 pistiller. Mogna frukten är blodröd, äfven, fast sällsynt, gul eller hvitaktig, och innesluter i en mjölig saft, 1-3 stenar eller kärnor med stenhårdt skal (drupa), som oftast ha hvardera ett frö eller kärna. De som åtskilja slägterna Hagtorn, Mespil och Rönn, söka skiljetecknen mest i löfven, emedan Hagtornens äro flikiga, Mespilens helbräddade, och Rönnens parbladiga; blommor och frukt äro till det mesta alldeles lika hos alla dessa slägten. Dr. Smith förenar Mespilen och Hagtornen till ett slägte och bestämmer med bibehållande af namnet Mespilus, slägtkarakteren sålunda; Blomfodret 5:klufvit; blombladen 5; stenfrukten danas nedanför blomman och hyser 2 stenar med 2 kärnor i hvardera stenen.

— Naturliga örtffocken är Fruktträd (pl:ae. Pomaceae).

— Den såsom afart hittills ansedda Crataegus monogyna (Enqvinnad Hagtorn), som har en pistill, större, mer flikiga och mot ändan smalare, löf, är tvifvelsutan skild från denna Hagtorns-arten; jag har sett flera i form af träd, med stam och krona; ett, som växte i Bohus-skären, hade stam af en alns omkrets och 4 alnars höjd, samt en stor och tät krona. I häckar växer den dock som buske, förmodligen emedan den agas och skäres; men den synes mera eftersträfva form af trädstam, hvilket ej den allmänna Hagtornen gör.

Till häckar och lefvande gärdsgårdar är Hagtornen bland de tjenligaste, ty den är härdig, växer i allt slags jord, på öppna fält och i skogar och har styfva grenar med hvassa taggar; som göra häcken ogenomtränglig. Den låter äfven klippa och skära sig; ger ett förtreffligt hårdt slags ved, som derföre brukas till qvarnhjulskuggar, trissor i block, skrufvar m. m. och blir likt Ebenholts om det svärtas eller betsas. Af unga, raka telningar göras vackra spatserkäppar.

— Blommorna och späda bladen kunna nyttjas som Té.

— Barken tjenar till färgning.

— Frukten kan insyltas och ätas som sallat samt skall vara smaklig; enligt Manatis berättelse, är den nödbrödsämne, men till sin verkan något stoppande. I Sweitz beredes af bären en smaklig dryck, som liknar sädesdricka och i d. Rathg. f. alle Stände 1799, 1 st. s. 20. säges frukten rostad och bränd kunna nyttjas såsom Kaffé, hvartill äfven föreslås Oxelbär (N:o 45) m. fl. hithörande fruktsorter. Foglar och råttor äta dem, i synnerhet vintertiden. Svin kunna gödas med Hagtornsbär.

— Om de sås i Oktober på öppet fält, högländ men icke allt för mager jord, så uppkomma de efter 2 år. Skada att denna till stängsel så nyttiga buske, så långsamt låter fortplanta sig och att det genom telningar svårligen låter sig göra. Om en gammal Hagtornshäck som börjar uttorka, i tid afhugges, uppväxer en ny i den förras ställe af rötterna. Genom ympning eller oculering fortplantar den artförändring, som har röda och dubbla blommor.

Tab. — fig. a. moget bär. — b. a kärnor.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.