104. Daucus Carota. Morots-ört.

Morots-ört. Gula rötter.

Bladen 3faldigt penntaggade. Bladstjelkarne äro på undra sidan ådriga. Frukten är styf-hårig.

Linn. Fl. Su. p. 86. Cl. 5. Pentandria. 2:gyn. Umbellatae.
Lilj. Sv. Fl. s. 117. Kl. 5. Femmänningar. Parasollblommor.
K. Patr. S. Hush. Jurn. 1780. Maj. s. 25. Okt. s. 29. — 1782. Apr. s. 377. — 1778. Dec. s. 23.
Grevesmöhlens Prisskrift om Trädesjorden 1802.
Murr. App. Med. T. I. p. 209.
Rafn. Bibl. f. Fys. Med. o. Ekon. 17 B. 4 häft. s. 404.
Pharm. Dauci Sylvestr. semina D. sativi radix.

Genom odling i Trädgårdar är Morotsörten blifven allmänt känd. Den som växer vild, blommar ofta första året och träffas på ängar och åkerrenar i Skåne, Östergötland och Uppland och har då smal, hvit och nästan svampig rot. Den vanliga trägårdsmoroten är brandgul, men den finnes äfven röd, fast mer sällsynt. Som roten är 2-årig, så blommar vanligen örtståndet först året efter fröen äro sådda, och sedan utdör roten. I Juli månad är dess blomningstid. Örtstjelken är grenig, fårad och oftast något hårig. Bladen äro djupt inskurna och håriga; grenarna hysa vid slutet parasoll-lika blomflockar för hvita eller gulaktiga stråliga blommor, af hvilka de i midten äro ofruktbärande honor, och de i kanten 2:könade och bördige. Efter blomningen kröka sig parasollgrenarna inåt och draga sig med frön tätare tillsamman. Det allmänna svepet (involucrum), som svarar mot blomfoder och finnes vid parasollgrenarnas utgång, är penntaggadt (pinnatifid.); småsvepen (involucella) som sitta vid blommorna, äro enkla eller treklufna.

Roten är helsosam och smaklig, hvarföre den användes både som läkmedel och till föda. Mot hosta, stenplågor, maskar, torsken och elaka sår, är den med fördel försökt. Den kan ätas rå, såsom af barn, som besväras af små maskar; eller ock i form af dekokt eller utpressad saft, brukas den, blandad med litet Rosenhåning mot torsken hos barn; blandningen strykes antingen med pensel på tungan eller nedsväljes téskedbladsvis om torsken är djupare ned i svalget eller strupen. På sår lägges en ljum gröt af morötter; det öfverflödiga vattnet utkramas och såret fylles med gröten, som slutligen täckes ned linne: en eller 2 gånger om dagen ömsas detta omslag hvaraf rötan och värken minskas, hårda kanterne mjukna och såret beredes till läkning. Roten färsk och stött har blifvit nyttjad på brännsår. Oaktadt det loford som så många Författare gifva Moroten, säger dock Smucker att han icke funnit dess bruk synnerligen förmånligt.

— Fröen, som äro väderdelande och urindrifvande, innehålla en väsentlig olja och brukas kokade i öl eller dricka. De nyttjas äfven, jemte parasollställningen hvarpå de sitta, såsom té. Af Morotsörtens frö skall äfven en angenäm dryck kunna tillagas.

— Till matlagning användes roten allmännast, men äfven boskap kan dermed på några veckor hastigt gödas. Och om roten kokas, rifves eller stötes och saften väl utpressas samt inkokas till siraps tjocklek, fås en söt massa, som kan liksom sockersirap användas.

— I nejden af Magdeburg, gifvas örtstånden eller det så kallade Morotgräset åt boskapen. Hela växten är till foder högst nyttig och borde allmännare odlas. Fröen blötas först något, blandas sedan med jord och utsås i lös sandig och bördig men ej nygödd jord; det åtgår 5 — 6 skålp. frö till 1 tunnland. Som växten icke magrar jorden, passar den väl i synnerhet till circulerande åkerbruk. Af Morötter, som ges Korna, sätter mjölken ovanlig mängd grädda, hvaraf fås ypperligt smör. Med färsk utpressad morotssaft, som slås i gräddan före tjärningen, skall gul färg och god smak fås på vintersmör. Hästar, som fodras med sönderskurna morötter och mellanåt med hö, men intet hafra, bli deraf feta, starka och vackra. I England anses morotsfodret för hästar, bättre till sin verkan och mindre kostsamt än hafra.

Tab. — fig. a. en förstorad blomma — b. 2:ne sammansittande frö, förstorade — c. 2 dylika i naturlig storlek — d. ett ensamt frö, sedt på inre sidan, förstoradt — e. ett dylikt i naturlig storlek — f. ett af de mindre rotbladen — g. roten.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 104. Morotsört. I Allgem. Med. Annal. för Febr. 1801, läses huru Dr. Handel med fördel nyttjat fröen af vilda morötter emot skrofler; han gaf en matsked sönderstötta frö i sender, 3 gånger om dagen, i godt hvitt vin, och då urinens afgång derigenom ökades, ansåg han det som ett godt tecken.

— Huru bränvin med vinst kan erhållas af morötter, kan ses i Briegers Taschenb. f. Gutsbesitz. 1797. s. 222.

— Fl. d. Wett. På vilda stånd är medlersta blomman större, svartröd, på enkel stjelk och frukten har enkla taggar, då deremot den odlade växtens frötaggar äro försedda med krokar. Roten skuren i bitar, torkad och bränd, blandas med kaffé. Rötterna göda gäss, svin, m. m. och fettet blir deraf gult hos hornboskap. Morötter rifvas och blandas med annan föda åt sångfåglar som hållas i rummen t. ex. Lärkor, Näktergalar m. m.

— Örten eller morotsgräset förvälles, lagas som spenat och smakar väl, samt är tjenligare än spenat, som är ringa födande men ger mycket väder.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.