215. Fontinalis Antipyretica. Stor källmossa.
Eldfast vattenmossa. Lonkemossa.
Stjelken är flytande och grenig. Bladen kölformigt hopvikna, spetsiga och sittande i 5 rader. Fröhusfodrets blad (perichaetium) äro trubbiga och frölocket (operculum) syllikt.
Linn. Fl. Sv. p. 579. Cl. 24. Cryptogam. Musci.
O. Swartz. Musc. Frond. Sv. p. 72.
Lilj. Sv. Fl. s. 409. Kl. 16. Lönngifte. Mossar.
Så kallad Stor Källmossa finnes nästan alla årstider, fästad med sin mångåriga rot, merendels på stenar eller trädstycken, uti floder och bäckar eller sakta rinnande vatten. Växten uppnår qvarters eller halfalns längd, och träffas sällan med frukt. Bladen äro svartgröna, helbräddade, äggformigt lansettlika och utan ådror. Fröhusen sitta på sidan af stjelken nära vid bladens fästen, äro ensamma, aflånga och antingen sakna fruktstjelk, eller äga den ganska kort. Den är omgifven med småblad (perichaetium), som ligga tätt såsom fjäll på hvarannan, äro trubbiga och betäcka till en del fröhuset. Frölocket är koniskt, temmeligen rakt och spetsigt. Den derpå sittande mösslika betäckningen (calyptra) är spetsad, syllik och bar. Mynningen af fröhuset (peristomium) äger dubbel tandrad, af hvilka den yttre har mest 16 åtskilda mörkbruna tänder, hvilket utgör Källmosseslägtets kännemärke, jemte det att kapselns stjelk eller bas merendels är innesluten af det fjälliga fröhusfodret; den inre är röd, konisk och vackert nätlik. Naturliga örtflocken kallas Mossväxter (Musci).
Om någonstädes Prometheus, som, enligt Grekiska Fablerna, gjorde Menniskoslägtet den vigtiga tjensten, att ifrån solen nedhämta den första elden, förtjent en Gudomlig dyrkan, så hade det visserligen varit i norden, der klimatets stränghet bort lära inbyggarne att högt värdera detta lika välgörande som ödeläggande och farliga element; Och hade naturen, ibland sina rika tillgångar, förvarat oss ett ämne, tjenligt att utan mycken möda och kostnad sätta en passande gräns, vid alla tillfällen, för eldens sjelftagna och skadliga utbredande; huru mycket borde vi icke då tacka naturens Upphof, som på de trakter af jordklotet der det bäst behöfdes, hade gifvit utvägar att trotsa klimatets våldsamhet, utan att behöfva frukta det dertill gifna medlets farliga verkningar! v. Linné, då han gaf denna källmossa namn af antipyretica, synes hafva velat utmärka växtens förmodade egenskap att motstå eldens utbredande, och berättar i sin skånska Resa, att om denna mossa stoppas emellan spismuren och väggen i trädhus, skulle elden icke kunna genom springor i muren genomtränga mossan för att anlända väggen. Med all vördnad för den enda och odödliga v. Linnés minne, vågar jag dock icke försöka att göra denna uppgift trovärdig, emedan mossans brännbara natur och öfriga egenskaper gifva dertill ingen säker anledning. En annan i Dalarne och Gestrikland bruklig fördel af denna mossa, kokad i svagdricka och nyttjad till fotbad i bröstsjukdomar, är deremot så mycket troligare, som fotbad i allmänhet vid dessa sjukdomar kunna vara att rekommendera; men om mossan dervid gör något särskilt utmärkt gagn, här ej ännu vara afgjordt.
Tab. — fig. a. fröhuset med dess småbladiga foder. — b. mösslika betäckningen (calyptra) med en del af fröhusets eller kapselns mynning, hvars yttre tandrad är till en del afstumpad så att inre mynningen eller peristomium synes. — c. fröhuset med frölocket (operculum) synligt; alla förstorade. — d. en gren förstorad; särskilt.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
