177. Lithospermum officinale. Glansfrö.

Lithospermum contains livertoxic pyrrolizidine alkaloids. Read more here. -Henriette

Bladen äro lansettlika, något spetsiga och ådriga. Blommorna knappt större än blomfodren. Fröen släta och glänsande.

Linn. Fl. Su. p. 57. Cl. 5. Pentandr. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 85. Kl. 5. Femmänn. 1:qvinn.
Murr. App. Med. Tom. 2. p. 98.
Pharm. Lithosp:i l. Milii Solis Semen.

Anledningen till namnet är tagen af växtens perlemoglänsande hvita äggformiga frö, som ha ett hårdt smaklöst skal, inneslutande en oljaktig kärna, som färsk smakar något söt, men härsknar då den blir gammal. Slägtet har en trattlik blomma med öppen och bar mynning (faux) och 5-deladt blomfoder.

— Hela växten är sträfhårig och räknas derföre till Naturl. örtflocken Sträfbladiga växter (pl:ae asperif:ae). Den är grenig, med helbräddade blad. Blommorna äro små, gula, med 5 små knölar i pipöppningen, sitta i form af ax, som äro enkla, krökta och bladiga. Växer på kalkaktig torr grund i Skåne, på Gottland och fl. ställen, temligen sällsynt samt blommar i Juni eller Juli, och har mångårig rot.

v. Linné vederlägger i sin Flora Su. dem, som påstått att fröskalen fräsa med syror, hvaraf man kunde förledas att tro, det de skulle innehålla kalk, och således verka såsom absorberande, i likhet med kräftstenar, ostronskal och dylikt. Det är således icke ifrån denna synpunkt, som fröen böra betraktas såsom nyttiga i medicin. Snarare bör man ha afseende på oljan, som de innehålla och derföre förmoda att de i form af Emulsion kunna vara tjenliga vid grus i urinvägarna. Den gamla fabeln, som ifrån Dioscoridis tid, ofta blifvit repeterad, att fröen skulle vara stenlösande, hör icke mera till vårt tidehvarf. Såsom narkotisk eller nerfdöfvande ansåg v. Haller hela örten, men den torde likväl förtjena ett mildare omdöme.

Tab. — fig. a. pistill. — b. en öppnad blomma. — c. blomfoder; alla förstorade. — d. fröen i blomfodret i naturlig storlek.

Tillägg, vol. 3:

Nr. 177, Glansfrö. På F. Rakokivenmarja.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.