101. Polytrichum commune. Björnmossa.

Björnmossa, Guckulin; Sopmossa, Gökråg, Guckuråg, Dufyuråg, Kråkekorn, Kråkhvete.

Stammen enkel utan grenar, i toppen ofta fortskjutande (prolifer). Bladen smala, hvassa, finsågade. Frökapseln 4:kantig (som en paralelipiped) med tillsats under basen, och betäckt med en gullhårig mössa.

Linn. Flora Su. p. 381. Cl. XXIV. Cryptog. Musci.
Lilj. Sv. Fl. s. 403. Kl. 16. Lönngifte, Mossar.
Osbeck. K. Vett. Akad. Handl. 1798. p. 171. —
Patr. S. Hush. J. 1785. p. 114.
Pharm. Adianth. aurei herba.

Sedan Hedwig, genom upptäckten af de till Löfmossornas fröredning egentligen hörande delar, skingrat den skymning som till hans tid omgifvit kunskapen om dem, och derigenom gjort epok i Botanikens historia, har man blifvit icke allenast förvissad om deras öfverensstämmelse med andra förut såsom fullkomligare ansedda växter, utan äfven funnit en säkrare metod att urskilja de mångfaldiga arter som utgöra denna naturliga familj.

Ibland de flera hundrade af den samma ha vi trott billigt, att i detta verk tidigt anföra en, hvilken om ej i synnerhet utmärkt för sin nytta, kan likväl för tydligheten af sina delar tjena som ett exempel vid kännedomen af sådana växter.

Som man vid bestämmandet af Löfmossornas slägten valt Frökapselns förhållande, i anseende till dess med eller utan tänder besatta mynning (peristoma), såsom genast i ögonen fallande, finnar man Björnmosse-slägtets kännemärke bestå i en med 32—64 tänder i enkel ordning försedd Kapsel-mynning, samt denna betäckt med en hinna fästad vid de nämda tändernas spetsar (d). Vi förbigå det fordom tagna kännemärket af en tillsats under kapseln (apophysis) och af den ludna mössan (calyptra), som hos flera arter betäcker kapseln, men befinnes bar hos andra af samma slägte.

— Hannblommorna träffas i toppen på särskilta stånd, lika stjernor (b), sammansatta af små utbredda färgade blad (perichaetium) (*), inom hvilkas sköte, äfven som hos andra Löfmossor, de för blotta ögat svårligen synbara cylinderlike Frömjölsknopparne eller Säckarne (g) sitta flere tillsammans, omgifne af fina ledfulla trådar. Honorna sitta äfven i toppen på särskilta stammar, omgifna af sina blomfoders blad (perichaetium), och äga tydliga märken, stift och fruktämnen (h), hvaraf sällan mer än ett befröas, som, omgifvit af sin mössa (calyptra) småningom upphöjes på sin egen stjelk (seta) (.1) och vinner omsider sin mognad betäckt af nämde mössa (f), samt derunder af ett eget lock (operculum) (e), som merendels begge affalla (utom hos Jordmossan, Phascum), då de mognade fröna kringspridas.

Björnmossan (egentligen så kallad, ehuru flere arter kunna derunder begripas utom Pol. commune, såsom P. alpinum, arcticum longisetum, formosum, juniperinum) den allmännaste växt i sidländta skogar, skogsängar och kärr, tillskapar icke sällan de vidaste och ibland alnsdjupa tufvor, ymnigast i de nordligaste provinserna, der Björnen väljer den till inbäddning under sitt hide om vintern, och den i aflägsnaste ödemarken vandrande Lappen till sin beqvämliga säng. Om den samlad rensas och piskas, kan den nyttjas i taglets ställe till madrasser och dynor. Sammanbunden brukas den i Vestergotland till ugnsqvastar, och som hackelse till foder åt hästar i Bohuslän, då annat grönt tryter. De sägas också med begärlighet förtära den.

Denna hushållsnytta är dock ringa mot det ogagn, som Björnmossan genom sitt innästlande gör på ställen som för sädes- och gräsväxt kunde användas. Sidländta orter kunna dock genom dikning derifrån befrias, då tillika i torr sommar moss-vallen afbrännes, eller mossen medelst en egen plog hopharfvas eller med myllan sammanskyfflas i högar hvilka med mellanförd gödsel böra hopbrinna. Landet plogköres emedlertid flera gånger och ansas samt sedan med säd eller höfrö besås.

Hos äldre Auktorer finner man äfven läkande egenskaper tillagda Björnmossan, såsom att dekokten deraf utvertes brukad fästade håret och förekom flintskallighet (Apulejus); och invertes botade lungsjuka (Dittemus); dref urin och sten; upplöste skrofulösa svullnader, och man har velat påstå att den gjort underverk i håll och sting (Tournefort), och med rödt vin blandad stillade våldsamma reningsflöden. Än i dag anses denna mossa i Mähren som ett naturens under för sina förmenta dolda egenskaper, och brukas af hopen som ett trollmedel, äfven att strö under vaggan mot hexor och spöken.

Tab. — fig. a. föreställer mossan i nat. storlek — b. ett hannestånd med fortskjutande stam. — *. öfversta delen ell. stjernan utbredd. — c. en kapsel i nat. storlek — d. förstorad med affallit lock, att tänderne synas samt hinnan som förenar dem — e. locket. — f. lufvan — g. toppen af ett hannestånd öppnad, att Frömjölssäckarne synas — h. toppen af ett honstånd i ett blad förstorad.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 101. Björnmossa. Murr. App. Med. T. 5. p. 494.
— Fl. d. Wett. Denna skall enligt Stellers anteckning brukas af invånarne i Kamschatka till lampvekar.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.