129. Trifolium hybridum. Oäkta klöfver.

Oäkta klöfver. Alsike-Väpling eller -Klöfver.

Örtstjelken växer nästan rätt upp. Bladen äro 3delade, småbladen äggrunda, spetsiga och fint sågtandade. Blommorna utgöra liksom ett klot. Fröhusen hysa hvardera 4 frö.

Linn. Fl. Su. p. 258. Cl. 17. Diadelph. 10:andr.
Lilj. Sv. Fl. s. 389. Kl. 14. Tvåkulle med ärtbaljor.
K. Patr. Sällsk. Hush. Jurn. 1780. s. 11. 1782. Apr. s. 360.
Jörlin om höslag. 8:0 1783.
Bergii Tal om Sv. Ängskots. s. 31.

Detta mycket berömda foderslag växer på mångårig, temligen tjock och inunder trådig rot, som varar 6 — 7 år och trifves bäst i svartmylla eller bördig lera; är allmänt i Upland, kring Stockholm, i Roslagen, vid Åbo o. fl. ställ.; finnes frodigast vid diken och på åkerrenar; har i Juli eller Augusti ljusröda eller hvitaktiga blommor. Örtstjelken är vid roten nedliggande, men växer sedan rak till 1 alns höjd och stundom deröfver; den är fårad, grenig och bladrik. Bladskärmarne, som sitta vid bladstjelkarnas utgång, äro lansettlika och spetsiga. Blomstjelkarne äro långa och hafva blommorna fästade vid ändan i parasollställning, utgörande ett klotformigt blomhufvud; dessa sitta temligen rätt opp till dess de äro mogna, då de böja sig nedåt, blifva bruna, och äro qvarsittande. Blomfästet är äggformigt och något urhålkadt; hårlika fjällen (paleae) äro smala och spetsiga. De små ärtbaljorna hysa mest 4 små frö, som i Oktob. eller Sept. äro mogna och då blåaktiga eller olivegröna; de gula äro ej fullmogna. Den allmänna röda klöfvern (Trifol. pratense) har ensama frö i ärtbaljorna, och är således lätt skild från denna, som har 4.

Oäkta klöfvern ätes begärligt af boskapen, och som dess rot varar längre än den till odling allmänt brukliga röda klöfvern och är högre till växten samt bladrik, så förtjenar den visserligen vid ängsodling mycken uppmärksamhet. Likväl här det vara rådligast, att, i anseende till klöfverarternas hettande egenskap, gifva denna foderväxt åt boskapen blandad med halm. I Flandern läggas vid inbergningen klöfver och halm hvarftals på höskullen, hvaraf händer att boskapen äter båda slagen nästan lika gerna, ty klöfvern meddelar halmen sin angenäma lukt, och det starkt födande eller så kallade feta fodret bekommer kreaturen då ej illa. Man brukar att så fröen om våren med korn, hafre eller knylhafre (N:o 48); säden sås och nedharfvas först, och sedermera klöfverfröet. Knylhafran som har mångårig rot och temmeligen styfva strå, hvilka kunna stöda de späda och veka klöfverstjelkarne, torde vara bäst till blandning. En månads tid efter sådden är det gemenligen uppe ur jorden, men blommar ej och kan ej skördas första året; derföre bergas då knylhafran eller de tillblandade sädesslagen. Man undviker att så oäkta klöfver på torr, sandig, högländ mark och i skugga eller på alltför lågländta ställen.

— Frösamlingen sker lättast, om det mogna och afskurna klöfvergräset varsamt införes och torkas på en loge eller tätt golf, då fröen med de torra fröhusen affalla och kunna lindrigt tröskas. Gräset skakas och frånskiljes: det qvarblifna slås genom ett groft såll, rensas någorlunda och kan nyttjas som sådant att sås, och åtgår en kappe till ett kappland.

— Den sådda åkern fredas för kreatur, och ger året efter första sådden skörd; men på 5:dje året är det i sin fulla styrka, och har i Skåne hunnit till 8 — 10 qvarters höjd. Det lider, likasom röda klöfvern, af för stark torka, men sår och förökar sig der det en gång är infördt, lättare än röd klöfver.

Tab. — fig. a. en öppnad blomma förstorad. — b. blomfodret förstoradt. — c. en blomma i naturligt skick, förstorad. — d. fröhus. — e. frö i naturlig storlek. — f. ett förstoradt fröhus eller ärtbalja.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 129. Oäkta Klöfver. Transact. d. Societ. zu Lond. 1798. 3. B. s. 378. När kreatur ätit för mycket färsk klöfver, händer stundom att de blifva hastigt stinna och dö ofta inom ½ timma derefter. Att hjelpa denna olägenhet, nyttjar Hr. Fager ett rör med knapp på ändan, så långt som strupen, för t. ex. oxar, får, m. m. fordrar, hvilket genom matstrupen föres ned i kreaturets mage. Han har dervid sett djurets buk hastigt sjunka undan, i mån som luften genom röret runnit utväg. Dock torde klystirer vara lika förmånliga.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.