234. Typha Angustifolia. Smalbladig Kasdun.

Kafveldun. Dunstockar. Dynmann. Krutläskare.
På Finska: Näkinvaldikka.

Strået är rakt, enkelt, utan knä och bladigt vid roten. Bladen äro nästan liklånga med strået, halfcylindriskt plattade. Han- och Honblomsterna sitta i 2:ne åtskilda hänglika ax, i toppen af strået.

Linn. Fl. Su. p. 322 Cl. 21. Monoecia 3:andr.
Lilj. Sv. Fl. S. 30. Kl. 3. Tremänn. 1:qvinn.

Också Norden fick ibland de organiska kropparna, som hon har att underhålla, sina Jättar och Dvärgar inom vissa slägten eller flockar. Då vi ibland Gräslika växterna jemföra t. ex. Nålsäfven (Scirpus acicularis), knappt 1 tum lång, med Kasdun, som hinner till 2-3 alnars höjd, tyckas vi hos oss ha träffat ytterligheterna i afseende på storleken i denna flock. Kasduns slägtet har båda könens blomster åtskilda, men likväl på samma stånd; det hör således till Sambyggarklassen. Hanblomsterna utgöra en cylindrisk hårig samling af blomster, hvilka på något sätt svara mot hängen (amenta) på vissa träd (n:o 80. 139). Ståndarknapparne äro vanligen 3 och sitta på en gemensam sträng, någon gång blott 2:ne eller ock, hvilket är sällsammast, en enda på hvar sin sträng, med några långa hår vid sidorna: knapparne öpna sig i öfra ändan. Honblomsterna bilda, under de förra, äfven en cylindrisk kropp, som får, för hvart blomster, ett fruktämne, omgifvit med raka fina hår samt försedt med en lång, trådlik, böjlig styl. Från basen af hvarje sådant blomster uppstiga 2-3 klubblika strängar, hvilka enligt Prof. Swartz tanka, äro ofruktsamma ståndare. Pistillen förvandlas sedan till ett frö, omgifvit med ett hvitt fjun, samt fästadt på en liten stjelk (pedicellus). Denna arten har krypande rot, som växer i åar, kärr, insjöar och dammar. Strået träffas med blommor i Juni eller Juli; är stundom 2-3 alnar högt, trindt och glatt. Bladen äro på undra sidan och mot basen halfcylindriska, annars långa, smala och nästan jemnbreda. Till naturl. örtflocken Amentaceae kan Kasdun väl icke med skäl föras, ehuru man kallat dess blomsamling Amentum; således måste det räknas till Säflika växter (pl:ae Calamariae).

Tvenne andre arter, som mycket likna denna och tjena till samma nytta, äro skilda från den smalbladiga, hufvudsakligen genom storleken. Den ena har bredare blad, och mera tätt sammansittande han- och honblomster, utgörande såsom ett enda oafbrutit ax samt är större (T. latifolia). Den andra, som v. Linné trodde vara artförändring af denna här beskrifna, är mycket mindre och har smalare strå, men tjockare klubblikt blomax (T. minor).
Af lindrigt torkade blad, som samlas midsommartiden, snos rep och band, som bindas om sädeskärfvar och tjena äfven till mattor, tapeter och dylikt arbete.
Tunnbindare bruka denna växt, liksom Insjösäf (n:o 150) att lägga emellan fogningarna på käril, för att få dem täta.
Sjelfva axet kan i hushållen för sin forms skull, nyttjas till åtskilliga behof, t. ex att inuti skura djupa och smala kärl; och när axen äro rikt med fjun försedda kan det samma med handen afstrykas och nyttjas till stoppning i bolster, dynor och madrasser.

Tab. — fig. a. 3:ne ståndarknappar, som öppna sig längs efter på sidorna och ha 2 rum för frömjölet. De sakna blomfoder, men ha i stället ett hårstrå, som sitter här och der emellan ståndarna. Sällan träffas strängarne åtskilda; de äro merendels hopväxte till en enda. — b. en ståndare med 2 knappar. — c. ståndare med en knapp, d. honblomster med fruktämne, som har en liten fröstjelk med fina hår, hvaraf fröfjunet sedan bildas. Stylen är enkel, men på sidorna sitta från en till och med 4 klubblika hårstrå, som Prof. Swartz med skäl anser vara ofruktsamma ståndare. — e. yttersta spetsen af ett blad.
Ändarna * — * och ** — ** samt *** och *** hafva sutit tillsamman.
Originalet växte vildt. Till fröredningsdelarne har Hr. Prof. Swartz benäget meddelat figurerna.

Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.