Kardbenedikt.
Cnicus benedictus, L. Tyskl. Benedikten distel. Engl. Blessed Thistle.
Historik.
Växten benämnes i en del utländsk litteratur Centaurea benedicta, L.
Endast det svenska namnet Bittertistel har förf. sig bekant.
Under medeltiden hade kardbenedikten stort anseende. Theophrastus och Dioskoridos jämte flera andra äldre förf. ha lovordat densamma. Benedictus betyder för övrigt lovprisa eller välsigna.
Johan Ahlichs anför, att planteringen bör ske vid månens tilltagande om våren o. s. v. Som bekant hade för den tidens trädgårdsodlare himlakropparnas förhållande till varandra stor betydelse.
Utseende.
Den kan med skäl kallas tistel, emedan örten har stor likhet med detta växtslag. Holkarna äro medelst spindelvävshår sammanhängande med skärmbladen, vilket giver åt hela växten ett egendomligt utseende. Blommorna äro gula, bladen långa och parflikiga samt taggbräddade. Stjälken är grenig och försedd med hår, vilka upptill övergå till ull. Höjden är mellan 50 à 70 cm., alltefter jordens beskaffenhet.
Tillhör familjen Compositae och har sitt hemland i Sydeuropa.
Hundrafrövikten är 0,84 gr.
Odling.
Denna ört såväl som många andra liknande giver största avkastningen om jorden är bördig, ehuru en medelgod sådan i vanliga fall anses tillräcklig.
Fröet utsås om våren i tre rader på en säng eller rad vid rad och då med 60 cm:s avstånd mellan raderna. Redan tio dagar efter sådden visa sig groddarna och växten är även i fortsättningen mycket villig. Vid gallringen lämnas varje planta 25 cm:s utrymme.
Kardbenedikt saknar användning i matlagningen men har desto större betydelse som medicinalväxt. Som sådan odlas den numera i ganska stor utsträckning även hos oss. Härvid komma endast bladen till användning. De avplockas och torkas på en luftig och skuggig plats.
