051. Aspidium filix mas. Trejon-Bräken.
Trejon-Bräken. — Molfoorblom. Grönt-molfor. Groftemolfor. Hanblom. Rysteblom. Skorf. Jäske. Buskklokke. Frepenk. Klojäske. Bujäske. På Finska: Kotkansiipi.
Stambladen dubbelt parblauiga med trubbiga och naggade småblad: BJadroten fjällig.
Svartz Syn. Filic. —
Linn. Fl. Su. p. 373. Cl. 24. Cryptogamia. Filices. (Polypod. Filix mas.) —
Liljebl. Sv. Fl. s. 387. Kl. 16. Lönngifte. (Polypod. Filix mas) —
Retz. Fl. oec. s. 540. (Polypod. Filis mas.) —
Murr. App. Med. —
Pharm. Filices radix.
En af de märkvärdigaste vexter som förekomma i vår Flora. Man kallade fordom denna, till delningen enklare, Filix Mas, till skillnad från en mera delad och grenig, som man benämde Filix faemina, och som sannolikast är vår vanliga Ormbunke (Pteris aquilina). Vi föreställa nu den närvarande under ett redan bestämdt nytt slägtnamn, hvartill vi hafva anfört skälen vid Stensötan (se sid. 37.). Slägtsskillnaden består i ett hinnaktigt täcke ell. sköld (indusium), hvarmed frörednings-punkterna, på denna och på ganska många arter, skylas. Detta saknas alldeles hos dem till Polypodium hörande.
Trejon vexer i steniga skogar, jemte bergsidor och nära landsvägar. Under vårens vackraste dagar uppkomma de i början hoprullade stambladen, som, merendels knippvis sammanvexande, uppstiga till mer än alns höjd. På de utvecklade stambladens baksida utbrista frörednings punkterna, som med ofvannämda njurformiga hinna betäckas, men hvilken vid kapslernas mognad upplyftes och omsider försvinner.
Trejonroten är mångårig, sammansatt af lökformiga och med torra mörka fjäll betäckta knölar, är till smaken något sammandragande, knappt söt, litet skarp, svagt aromatisk och till lukten nästan vämjaktig, var äfven från äldsta tider för flera egenskaper bekant. Dioskorides, Galenus, Plinius och Tragus omtala den. Ehuru alla ansågo den i följd af en, som de trodde, drifvande natur, såsom vådelig för hafvande personer, tillade de den mycken verksamhet att lösa förstoppningar, befordra mjölken, men särdeles mot maskar; och Arabernes Avicenna påstod den vara det enda säkra medlet för binnike-masken. De äldre Tyskarne, såsom Cordus, bekräftade det också. Hoffman kallade den, både de långa och platta maskarnas praesentissima pestis. Andry-Marchant och Dionis hafva i Frankrike fordom velat bevisa det. Herrenschwands specifika medel, äfvensom det Noufferska från Schweiz, var intet annat än Trejonroten, hvilket sednare i början af 1770-talet, såsom en hemlighet inköptes af K. Ludvig XV:s Enkedrottning, och sedan 1775 i Paris allmänt gjordes. I anledning häraf gafs efter föregående purgermedel och en fet soppa, den följande dagen 5 drakmer af roten pulveriserad. Barn fingo en mindre dosis. Efter några timmar borde en purgerande bolus, sammansatt af panac. mercurial., resin. scammon. och gummi gutta, lagas till maskens afförande, hvilket i nödfall med efteråt gifvit engelskt salt skulle befordras. Om masken envisades, borde bruket af medlet de följande dagarne förnyas. Äckel och svårighet som åtföljer kuren, har nyligen gifvit Bourdier, Professor i l'Ecole de médecine i Paris, anledning, att i följd af många lyckliga försök, föreslå en annan metod, den, att taga fastande en drakme svafvel-eter i ett glas stark dekokt af roten, och en timma efteråt 2 uns ol. Ricini blandad med sirap. Om masken ej afgår, bör allt detsamma nyttjas den 2:dra och 3:dje dagen derpå följande, äfven som klistirer användas af lika blandning, i fall masken hyses längre ned i tarmarna. Den bortdrifves således nästan alldeles upplöst.
I England har man af ålder trott Trejonroten bota Engelska sjukan. I Siberien säges roten för smakens skull kokas i dricka, och i Norrige gifves vexten åt boskap i foderbrist; samt de yngre rötterne malas till mjöl, hvaraf dock brödet blir föga smakligt. Madrasser stoppade med denna ört eller torra ormbunkar, skola för giktsjuka vara tjenligare än fjäderbolstrar. Ändtligen kan också genom bränning till aska, liksom af ormbunken (Pteris aquilina), en tvål deraf tillredas. Med stambladen färgas grönt på Island. Hela vexten är brukbar till lädergarfning.
Vid insamlande af roten, som sker om hösten, bör icke den af Strut-Onokeln (Onoclea struthiopteris) tagas, hvars fruktbärande stamblad mycket likna Trejon-Bräkens; deras sammanvexande i skapnad af en volant och de alldeles otandade flikarna åtskilja dock Onokeln utan svårighet, om äfven icke dess fröredning skulle finnas, som på särskilta spiror uppkommer. Emedlertid tvifla vi icke, att flere arter af ormbunkarne äga lika egenskap, åtminstone äro vi i anseende till Aspidium Filix faemina genom egna försök derom fullkomligen öfvertygade.
a. Ett par fruktbärande pinnulas, förstorade. — b. ett frukttäcke. — c. ett dylikt något tillbakaböjdt. — d. en kappsel särskilt.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
