058. Delphinium consolida. Riddersporre.
Riddersporre. På Finska: Riddarinkannus.
Örtstjelken är grenig med findelade blad. Håningshuset är enbladigt, och Fröhuset ensamt, likt en skida.
Linn. Fl. Su. p. 185. Cl. 13. Polyandr. 3gyn. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 220. Kl. 9. Mångmänningar. —
Retz. Fl. oec. s. 218. —
Murr. App. Med. T. 3. p. 31. —
Pharm. Consolidae regalis l. Calcatrippae Flores.
Riddersporren blommar i Juni och Juli månader, och vexer allmän i rågåkrarna på årig rot. Dess utdragna sporrlika håningshus, har gifvit anledning till Svenska namnet. Blomman är utan blomfoder och har 5 blomblad; af dessa är det öfra jemte håningshuset, som utgör sporren, qvarsittande, då de öfriga blombladen affalla. Skidlika fröhuset är ensamt, (icke såsom på Stormhatten 3 hopsittande) och hyser flera frön.
Den tid då man, under en mindre utvidgad erfarenhet, fruktade mera brist än öfverflöd på läkemedel ur vextriket, så fick denna ett oförtjent rum ibland Apoteksvexterna. Man skänkte den, i brist på verkliga förtjenster, ett lysande namn (Consolida regalis), och detta sökte man att rättfärdiga med berättelser om dess nyttiga egenskaper, att lösa sten i blåsan och hårdheter i underlifvet, att drifva regler och urin, samt att bota ögonsjukdomar och läka sår. Och om det kan anses såsom en hithörande anmärkning, att genom de vackra blå blommornas tillblandning i rök-tobak, ge behagligare utseende åt en ofta skadlig och i dagligt bruk alltid öfverflödig vext, så må det nämnas att Riddersporren tjenar dertill.
— Men änskönt den af andra vexter, med större förtjenster, billigt blifvit utträngd ur Apoteken, så är den likväl icke utan allt anspråk på vår uppmärksamhet. Vi lemna oafgjordt, om den tillika med sina samslägtingar är giftig (se Liljebl. Sv. Fl.), emedan inga rön, som bevisa det, äro oss bekanta; dess slägtskap och likhet med Stormhatten, är intet afgörande bevis för denna uppgift. Blommornas sköna färg bibehåller sig efter torkningen, och detta ger anledning till försök, att deraf kunna erhålla blå färg. Förmodligen gifva blombladen af Riddersporren, äfven så väl som de af 3färgade Violen (N:o 44) och Blåklinten (N:o 52), vederbörligen handterade, vacker och till målning tjenlig färg; och som vexten är allmän, så kan det för tillgångens skull icke vara svårt att i sådant afseende göra försök. Man vet emedlertid, att blomstjelkarnes saft så väl som blombladen, i förening med salter, t. ex. alun, ger grön färg, och utan dem troligen blå, tjenlig till skrifbläck; v. Linné säger åtminstone i Plant. Tinct. p. 20, att saften af blommorna med tillsats af alun ger blått bläck; deremot skall samma saft ensam nyttjas af sockerbagare till grön färg.
Tab. — a. håningshuset och öfra qvarsittande blombladet. — b. ståndarne med pistillen. — c. en förstorad ståndare. — d. pistillen, med fruktämne. — e. fröhus.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
