191. Fucus vesiculosus. Blåsfukus.
Blåsfukus. Blåstång. Knapptång. Klotång. Svintång. Klodder. Hauter. Slake
Stambladet är 2deladt, helbräddadt, skinnlikt, med en nerv långsefter och uppdrifna släta eller vårtfulla blåsor: de förra sitta stundom parvis i bladdelningen; de sednare ofta i de 2delade bladändarne.
Linn. Fl. Su. p. 430. Cl. 24. Cryptogam. Algae.
Lilj. Sv. Fl. s. 440. Kl. 16. Lönngifte, Alger.
K. Vett. Ak. Handl. 1740. s. 416. — 1742. s. 22. — 1745. s. 246. — 1748. s. 189. &c.
Lightfoot Fl. Scot. Vol. 2. p. 904.
Vårt språk äger for detta slägte, i så många afseenden skildt från n:o 186, intet eget allmänt bekant namn. Vi kalla nästan alla slags hafsväxter, Tång, ehuru Zostera (n:o 186) är utan tvifvel den som allmännast dermed förstås. Till stränderna af Nordsjön uppkastas denna Fukusart ymnigt, antingen fästad vid smärre stenar, som derigenom af vågen kunna lyftas och föras i land, eller lösslitna ifrån klippan, der de vuxit. Frisk har den olivfärg eller är smutsigt gulgrön; torkad blir den svartbrun, och ruttnad ofta röd; af den sednare omständigheten trodde Kalm att den hyste färgämne, hvilket förtjenar att utrönas. Den förekommer mest qvarters lång, men stundom nära en aln och har midti och långs efter en stadig nerv, som ger bladet stöd och grenar sig efter alla stambladets delningar; på ömse sidor om denna nerv är en tunn skinnlil hinna, som gör hela stambladet nästan jemnsmalt och är utan tänder eller taggar i brädden, samt stundom i en eller 2:ne klotrunda släta blåsor uppdrifven vid bladdelningen; stundom bildar den i toppen en oval vårtfull blåsa. Dessa blåsor, icke alltid så likformiga, synliga i Juli eller Augusti och ämnade antingen att upplyfta växten i vattnet, eller att förvara fröredningen, äro finthåriga ini och hysa en slemaktig, seg, föga eller icke salt vätska. Vårtorna på de i bladändarna sittande ägglika blåsorna, tros innehålla fröredningen och äro fästade i blåsans yta, samt öppna sig slutligen för att utsläppa de förmodade fröen, som sitta i form af små runda gryn inom vårtorna. De 2klufne bladändarne, på hvilka vårtiga blåsorna sitta, äro gemenligen längre än de öfriga. När något blad afbrytes eller skadas, tyckes naturen genom bladnervens växtkraft, vilja frambringa nya, men oordentliga, knippvis sittande, ovala småblad; nerven är således liksom prolifer, hvarpå bifogade figuren ger exempel.
— Egentliga fröredningssättet hos dessa sjöväxter är är ännu icke med säkerhet bestämdt. Réaumurs och Gaergners stadiga meningar om köndelarna hos Fukus-slägtet, synas icke på nog tillräckliga observationer grundade. Det har emedlertid i systemet lätt sin plats efter Lafvarne, ibland de så kallade Alger, som föregå Svamparna, men förtjenar ett rum i en egen örtflock, för hvilken Prof. Acharius föreslagit namnet Phycei. v. Linné ansåg Fukusarterna såsom 2könade och bestämda karakteren för slägtet således: att de släta blåsorna med inväfda hårlika trådar, skulle utgöra hanen, och då vårtfulla blåsorna skulle inom små vårtorna hysa ensamma frö, och följaktligen svara mot honblomster hos andra växter.
Blåsfukus är ett förträffligt gödningsämne i synnerhet på sandiga åkrar, emedan den på lerjord bibehåller för länge fuktigheten. På öarne Jura och Skye har man sett boskapen vid ebben ordentligen infinna sig på stränderna, för att äta den, (kanske dock mest för Hafs-tångens skull) och äfven Hjortar ha i samma afsigt efter storm, kommit ned från bergen till hafstranden. Svin äta den, i synnerhet kokad och med påströdt sädesmjöl, enligt Kalms anmärkning. Till taktäckning, att blanda i lera till väggar i hus, och till stängsel i stallet; för jordvall eller gärdesgård, nyttjas denna, tillsamman med andra uppkastade sjöväxter, i Skåne. Under namn af Kelp, är ett alkaliskt salt bekant, som genom förbränning ymnigt erhålles af Blåsfukus; 5 ℥ Aska, ge 2 ½ ℥ Lutsalt. Dertill samlas växten, torkas i små högar, och förbrännes långsamt efter hand i en stenlagd grop. Massan som fås, liknar röd och het aska, samt omröras hastigt med en jernraka, till dess den börjar sammanlöpa, hvartefter den lemnas att svalna, blir solid eller fast och kallas då Kelp samt säljes vid Såpbruken och Glasmanufakturer. Det är en betydlig exportvara och sätta Öboarne på Jura så mycket värde på växten, att de rulla stenar i hafvet vid stranden, i afsigt att Fukusarterna måtte växa på dem och förökas.
— Emot skrofler lär Russel gnida svullnaden med friska blåsorna till dess den innehållna vätskan genomträngt huden; eller ock tog han i Juli månad, vid pass par skålp. fulla Fukusblåsor, slog derpå ett qvarter sjövatten och lät stå 14 dar i glaskäril, då vätskan blef tjock, nästan som håning; detta siladt genom glest linne, tjente att i handen gnida svulsten med, 3-4 gånger om dagen. I begge fallen tvättades efteråt den angripna svullna körteln mad hafsvatten, och berömmer han detta äfven vid scirreusa bröst och skörbjuggartade hårdheter. Hans Vegetable Aethiops, rekommenderad som lösande och som tandpulver, hvarmed skörbjuggsaktigt tandkött skulle gnidas, var denna Fukus, bränd i öppen luft till svart pulver.
— Åtskilliga utländska arter (palmatus, esculentus, saccharinus) kunna ätas; men det är mig obekant om försök med denna som nödbrödsämne blifvit gjorda.
— När uppkastade sjöväxter lukta ovanligt illa, förebådar det elakt väder, säger man vid de stränder, der denna Fukus finnes. Hvitkålshufvuden inpackade, med stjelken uppåt i denna växt, förvaras länge friska, höst och vintertid deruti.
Tab. — fig. a. en del af stambladet med de så kallade hanblåsorna, afskurna. — b. en vårta af de förmodade honblåsorna. — c. en ganska mycket förstorad vårta af samma slag, hvaraf ses att den har andra strödda vårtlika punkter på sig. — d. en förstorad del af samma blåsa med sin vårta och dess öppning. — e. de för frö ansedda små kroppar, förstorade.
Tillägg, vol. 3:
Nr. 191. Blås-Fukus. Hr. Jac. af Forselles har nyligen genom blotta inkokningen af dekokt på denna hafsväxt, fatt brun färg i fast form, tjenlig för Målare att nyttja såsom saftfärg. Han har funnit färgämnet bestå förnämligast i en kåda. Om ylle eller silke, betade i potlask-lut, dermed färgas, blir färgen mörkare och tyckes blifva beständig.— Måtte denna nyttiga upptäckt tjena dess uppfinnare till uppmuntran att söka flera dylika! Vi vänta det med mycket skäl af de kunskaper, skicklighet och det nit hvarmed han studerar Naturalhistorien.
— Stockhouse har sått fröen af en Fucus och erhållit deraf verkliga plantor. Ruitz borttog blåsorna på Fucus natans, och fann att växten icke mera kunde uppehålla sig i vattnet, utan sönk till Lotten; detta visar att blåsorna genom sin lätthet endast tjena att hålla växten upprätt i vattnet. Roths Neue Beytr. zur Bot. 1:r B.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
