190. Rumex acetosa. Ängsyra.
Se även 161. Rumex acutus. Spetsbladig Syra. - 190. Rumex acetosa. Ängsyra. - 209. Rumex Aquaticus. Vattensyra.
Ängsyra. På Finska: Suolakka. Suola-ruoho. På Lappska: Juemo. Joemo.
Bladen äro aflångt pillika. Han- och Honblommor växa på särskilta stånd; fröskalen äro rundade och ha en kornlik upphöjning.
Linn. Fl. Su. p. 118. Cl. 6. Hexandr. 3:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 174. Kl. 7. Tiemänn. 3:qvinn.
Kalms Bohusl. resa p. 190.
Vallen. om Nödbrödsämne s. 14.
Murr. App. Med. Tom. 4. p. 348.
Pharm. Acetosae Radix, Foliae
Vid n:o 161 äro de allmännaste för Syrslägtet antagne kännetecken anförda. Ängsyran har mångårig, grenig rödbrun rot; trind, strekad och bladig stjelk. Rotbladen äro trubbiga och med stjelk försedda; örtbladen spetsiga, något vågiga, och omfatta örtstjelken. Blomvippan är grenig med blommor, som sitta i halfkrans kring stjelken. Hanblommorna, som tidigt fälla ståndarne, ha 6 blomblad eller om man hällre vill kalla dem blomfoderflikar; honblommorna ha blott 3 blomfoderblad, inga blomblad (hvilket hiltills ej blifvit anmärkt) och 5 fruktämnen, med ett stjernlikt, ludigt eller slarfvigt märke. Fröskalen äro rundade, helbräddade och med en kornlik knöl försedda. Den växer till ½ alns höjd vid pass, allmän på ängar och åkerrenar och blommar i Juni och Juli. Inflyttad i god trädgårdsjord blir den större, frodigare och kallas Syra. En besynnerlig förändring ifrån södra fjälltrakterna och känd hos oss under namn af Spansk Syra, planteras och förekommer ofta i våra trädgårdar.
I allmänhet sagdt liknar denna till sina egenskaper Harsyran (n:o 10), och skulle kunna i dess ställe användas. Bladen innehålla ett salt, likt Cremor Tartari, men surare och i vatten lättlöstare. Växten är således kylande, törstsläckande och motstående röta. Skörbjugg har ganska ofta med Ängsyran blifvit botad, hvilken nyttjas då på flera sätt; utpressade saften ensam, eller med mjölkvassla har i synnerhet visat sig förmånlig; den kan äfven förenas med Kokleari (n:o 87). Vid långa sjöresor, fordom mera än nu för tiden äfventyrliga för skörbjuggens skull, har man till dess förekommande eller botande, föreslagit att medtaga utpressade saften inkokad, eller ock färska bladen inknådade i smör. Tuggade bladen af denna växt skola, enligt Kropps försök, mildra skärpan af förtärda Ranunkler (n:o 117), så vida den icke hunnit invertes göra för stort våld på de angripna delarna. På rötsår berömmas bladen utvertes, och stötta samt blandade med vin, fås en likör, hvarmed tandköttet tvättas då tänderna vid skörbjugg lossnat. Roten, som kokad eller infunderad, sätter röd färg på vattnet, brukas ej i läkarkonsten, men torde innehålla ett användbart färgämne.
— Allmännare bekant är Syrans bruk i matlagning, hvarest den användes antingen ensam, eller i mångas tycke smakligare med Spenat, Molla, Rödbetsört m. m., att ätas antingen för sig sjelf, eller till kötträtter. Den innehåller väl ringa födämne, men kan dock i afseende på sina medicinska egenskaper ofta vara nyttig. Lapparnas Juemo- eller Joeno-melke tillredes af den stora Fjällsyrans blad, som med vatten kokas 6-7 timmar till siraps stadga, och sedan detta kallnat tillägges Renmjölk samt förvaras i trädkäril eller i Rendjurets mage. På lika sätt nästan, tillägga Lapparne i mjölken, i stället för Syra, Angelika och åtskilliga slags bär, och tillredes således en rätt, som hos dem anses såsom en läckerhet.
— I Tavastland samlas vid blomningstiden hela växten, torkas, stötes, males och blandas med rågmjöl till deg och bröd. Fröen äro stoppande och brukas derföre i Bohuslän såsom ett husmedel mot Rödsot; häraf kan man sluta, att om de till bröd skola användas, böra de ej nyttjas ensamma, utan väl utblandade med sädesmjöl.
Tab. — fig. 1. rot, stjälk och blad. — 2. växtens öfre del med hanblommor och örtblad. — 3. toppen af ett annat stånd med honblommor. — 4. toppen af ett honstånd med frö; alla i naturlig storlek. — a. honblomma med sina 3 blomfoderblad och stjernformiga märken, — b. hanblomma. — c. fröskal; alla förstorade. — d. frö uttagit ur skalet eller kapslen. — e. det samma afskurit och förstoradt.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
