117. Ranunculus flammula. Ältranunkel.

Se även #17, Kälranunkel, Ranunculus ficaria.

Ältranunkel. Ältgräs. Iktegräs. Värkört. På Finska: Fleiniruoho.

Örtstjelken är slak och nedliggande. Bladen äggformigt lansettlika, och försedda med stjelkar.

Linn. Fl. Su. p. 195. Cl. 13. Polyandr. polygyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 226, Kl. 9. Mångmänningar.
Murr. App. Med. T. 3. p. 86.
Rothof Hush. Magasin. I. s. 705.
Pharm. Flammulae Herba.

Ältranunkeln äger slägtets alla kännemärken, nemligen 5:bladigt blomfoder, 5—8 blomblad, som vid basen på inra sidan hafva håningshus, liksom en liten klo, med ett hål för håningen, och frö utan betäckning. Vi hafva redan anfört af detta slägte en annan art (N:o 17), som saknade några af dessa karakterer. Ältranunkelns rot är mångårig, sammansatt af fina, ganska långa trådar. Stjelkarna äro något nedliggande, bladiga, greniga, trinda och släta. Bladen äro skiftevis sittande, släta, lansettlika, stundom något trubbiga, helbräddade, eller stundom litet sågtandade, med rännlika, vid basen utvidgade och längre stjelkar på de nedre än de öfre bladen. Blommorna äro ensamma, upprätta, guldgula, glänsande i toppen af stjelkarna, med trinda blomstjelkar. Blomfodret tillbakaböjdt. Fröen äro släta.

— Blommar från Maj till Aug. och växer allmännast vid insjöar och strömdrag. Krypranunkel (Ranunculus reptans), som är mindre, träffas i synnerbet vid sjöstränderna i fjälltrakter och har krypande trådlik örtstjelk, som slår rötter, lär icke vara en förändring af denna, utan en egen art.

Den Frossa som första gången anfaller, och som derföre mest besvärar barn och är oordentlig i afseende på fritiderna och feberns återkomst, kallas Ältan eller Ältfrossa. Ranunkelarten, som af sin föregifna kraft att bota denna sjukdom, har fått sitt namn, verkar härvid ganska enkelt såsom en senapsdeg eller spansk fluga, hvilken drar opp blåsor eller rodnar huden. Genom sitt enkla verkningssätt har det kommit nästan endast i så kallade kloka gummors händer, hvilka derföre förtjena namn af kloka, att de förstå insvepa det enkla, som i den goda allmänhetens ögon sällan vinner förtroende, i oräkneliga löjliga bisaker af mystiskt utseende. Växten med bladen bultas färsk eller torkad, blötes i ättika och bindes på puslarne vid handlofven, kort för feberns ankomst liksom Hvitsipp. (N:o 3), men bör ej ligga för länge, om den drar starkt, och högst ett dygn, emedan man har exempel att stället blifvit hvitt, känslolöst, värk har inställt sig i armen och slutligen kallbrand. I tiggarhopen föröfvas med denna ofta bedrägerier, liksom med flera af Ranunkelarterna, (scelerat. bulb. acris); de binda bladen på kroppen för att få sår, och stundom inblåsa de tillika luft emellan hull och skinn, hvaraf huden synes svullen.

— Såsom skarp till sin natur äter Boskapen den icke; hästar sägas få lefver-sjukdomar deraf, och för får är den äfven skadlig.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 117. Ältranunkel. Finnarne koka växten i litet vatten och bruka till omslag på värkande leder, och äfven nyttjas växten i stället för spansk fluga, efter Chydenii uppgift.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.