116. Vaccinium vitis idaea. Lingon-växt.

Se även 012. Vaccinium oxycoccos. Tranbärs-vext. - 085. Arbutus uva ursi. Mjölon. - 116. Vaccinium vitis idaea. Lingon-växt. - 163. Vaccinium myrtillus. Bläbärsbuske.

Lingon-växt. Kröson. Tyffling. Linbär. På Finska: Puolama. Puolain. På Lappska: Jokno.

Stjelken är något träaktig med lutande blomklasar i toppen. Bladen omvändt äggformiga med tillbakaböjda kanter, och inunder prickiga.

Linn. Fl. Su. p. 125. Cl. 8. Octandria 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 164. Kl. 7. Tiemänningar.
K. Patr. Sällsk. Hush. Jurn. 1779 Aug. s. 21.
Murr. App. Med. T. 2. p. 69.
Hülphers Resa genom St. Kopparb. Län o. Dal. s. 311.
Rothofs Hush. Magasin s. 298.
Pharm. Vit. Id. Baccae, Folia.

Lingonväxten är en grenig, ständigt grönskande, låg buske, föga träaktig till sin natur; den växer på herg, backar, sandiga ställen, i skogarne bland mossa allmän, och blommar i Juni. Bladen äro mest något trubbiga i ändan och ganska fint tandade. En aflång blomskärm, urhålkad i kanten, och hårig, finnes vid eller under hvar blomma, som är enbladig, klocklik, 4klufven och nedåt lutande. Blomfodret är mest 4klufvet. Ståndarknapparne sitta på fruktfästet och hafva 2 horn, öppna i ändan för frömjölet; växten räknas derföre till naturl. örtflock, pl:ae bicornes (se N:o 12, 18, 53, 85.). Bäret är moget, rödt eller hvitt, saftigt, sittande under blomfodret, har 4 rum för flera frö. Den vid Helsingbyen i Öfver-Torneå socken inom en liten krets på Oxberget växande artförändring, som har mogna hvita bär, är icke skild från den med röda bär, som växer äfven i samma trakt. Vid Hvita berget i samma socken, har v. Linné anmärkt, att den funnits. Hvita lingon säljas stundom till 8 skill. kannan, då de röda kosta ½ sk. kannan.

Bären äro förträffliga såsom läskande och kylande i febrar och rötaktiga sjukdomar, och såsom sallat till fet mat. De förvaras på flera sätt, dels syltade i socker eller håning, med eller utan kryddor, till mos eller klart syltlikt gelé; dels inlagda i vatten och satta i källare öfver vintern; äfven beredes med tillsats af gäsande ämnen, t. ex. socker, godt vin af lingonbär. Sent om hösten samlade bär äro mognast och saftigast; de sitta ofta qvar öfver vintern under snön, och äro då, eller om våren tidigt, bäst. Till 1 kanna väl mogna bär, tages vid pass i kanna kallt källvatten; bären krossas ell. slutas i stenfat samt slås, jemte saften, i rent kärl, t. ex. ankare. Efter 5—6 veckors tid, dagligen omrördt, aftappas det varsamt och utan skakning på buteljer, och kan då nyttjas så väl ensamt med socker, som till punsch, och blandadt med vin. Syltade utan kryddor, kunna de med påslagit vatten tjena till feberdryck.

— Lingon och blåbär kokas med vatten, lemnas att svalna och knådas sedan deri mjöl, hvaraf slutligen bakas ett helsosamt, välsmaktigt surt bröd; detta brukas i Finland och Dalarna. Fåglar af Orr- och Trastslägten äta, helst om våren, sedan snön afgått Lingon bären, och svin blifva af dem vid godt hull. Genom misstag af denna i stället för Mjölonris (N:o 85.) har det blifvit utrönt, att Lingonblad hafva samma verkan vid stenplågor, som Mjölon. Blad och grenar hysa äfven garfämne, och äro således sammandragande.

Tab. — fig. a. en uppskuren utbredd blomma m. m. — b. en ståndare med sina 2 i ändarne öppna horn; båda figur. förstor. — c. ett Lingonbär. — d. ett dyl. afskurit. — c. en gren från Torneå trakten, med hvita Lingon.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.