118. Aquilegia vulgaris. Akleja.
Akleja. Åkerleja. Tyska klockor. På Finska: Rupulinruoho.
Örtstjelken och Bladen äro släta och utan hår. Håningshusen inåt krökta, knappt af blombladens längd.
Linn. Fl. Su. p. 186. Cl. 13. Polyandr. 5:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 221. Kl. 9. Mångmänningar. 3—5:qvinn.
Fischerstr. Ekon. Dikt. I. s. 151.
Murr. App. Med. T. 3. p. I.
Pharm. Aqilegiae Sem. Herba, Flores.
Aklejan planteras så allmänt i trädgårdar för prydnad, att den knappast anses mera som en inhemsk växt; den finnes likväl vild i Skåne och VesterGötland. Blommorna variera myckel; äro mest blå, men äfven purpurröda, violetta, ljusröda och hvita; stundom utan håningshus och sa dubbla att man räknar 6—8 strutformiga blomblad, stuckna liksom det ena i det andra. Roten är mångårig och knölig (tuberosa). Växten är upprätt, 1 ell. 1 ½ aln hög, något grenig och bladig. Rotbladen ha längsta bladstjelkarna, äro dubbelt 3delade (biternata), med nästan vigglika, flikiga småblad, som äfven ha bladstjelkar; de öfra bladen äro 3delade (ternata) och de öfversta ha hela småblad. Blommorna sitta i form af blomruska i toppen, hänga nedåt, äro utan blomfoder med 5 blomblad, emellan hvilka sitta 5 strutlika håningshus, som äro krokiga och trubbiga. Fröhusen likna skidor och äro 5 särskilta för många frö, hvarföre växten ibland naturl. örtflockarna räknas till den, som har många skidlika fröhus (Multisiliquae, Linn.), och som anses något giftiga. Den blommar i Juni.
Då nästan allting skulle försökas till läkmedel, blef ej heller Aklejan förgäten, och hon fick äfven ett rum ibland Apoteksväxterna. Fröen berömdes då mot utslag, koppor, mesling, elaka sår i hufvudet m. m., och gåfvos invertes såsom emulsion (se N:o 8) eller högst till 1 drakma i pulverform. Om fröen äga någon kraft att öka försvagade lifskrafter, så torde de väl på detta sätt kunna befordra utslaget och således kanske någon gång räddat en sådan sjuk ifrån döden.
— Flera vittnesbörd, bland hvilka v. Linnés är nog att anföra, bestyrka likväl, att för stor dosis af fröen, har dödat ett barn.
— Blå färg torde af dennas blå blommor liksom af Blåklint (N:o 52) och Riddersporre (N. 58) kunna tillredas. Att blommorna färga sirap blå och att Violsirap dermed förfalskas, är redan vid N:o 8 nämdt. Till upptäckande af syror och lutsalter i upplösningar, skall denna blå växtsaften vara bättre än den af Luktvioler (N:o 8).
— Bien hämta håning af blommorna, och bita hål på håningshusen, liksom Getingar (Vespae), för att utifrån kunna komma in, då huset är för långt och smalt dertill.
Tab. — fig. a. Pistiller med derpå sittande fjäll vid basen. — b. en ståndare. — c. ett strutformigt, krökt och trubbigt håningshus. — d. ett rotblad.
Tillägg, vol. 2:
Nr. 118. Akleja. Fl. d. Wett. Hr. Eckberg har fått olja af pressade fröen.
Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
