017. Ranunculus ficaria. Kälranunkel.
Se även #117, Ältranunkel, Ranunculus flammula.
Kälranunkel. Kerskål. Smörblommor. Möja. — Vårkå1. På Finska: Maan päkkänä.
Bladen äro hjertlika, i brädden bugtiga med bladstjelkar. Örtstjelken är enblommig. Blombladen lansettlika, 7-9 till antalet. Blomfodret mest 5bladigt.
Linn. Fl. Su. p. 193. Cl. 13. Polyandria Polygyn. —
Liljebl. Sv. Fl. s. 225. Kl. 9. Mångmänningar, mångqvinn. —
Murr. App. Med. 3. p. 90. —
Retz. Fl. oec. s. 585. —
Pharm. Chelidon. minoris Radix, Folia.
Ganska tidigt om våren uppskjuta bladen, som träffas allmänt vid sidan af berg och under löfträdsbuskar, hvarest de förqväfva andra plantors tillvext: blomningstiden är i Maj och Juni månader; dess mångåriga rot är sammansatt af små, eggformiga, hvita knölar, hvilka likna hvetkorn, och hänga med fina rottrådar knippvis tillsammans. Efter starkt regn, som bortsköljt svartmyllan af rötterna, blifva de synliga, och hafva gifvit anledning till berättelser om nedregnadt hvete.
Med de flesta andra arter af sitt slägte har Kål-Ranunkeln det gemensamt att vara något skarp, dock är den ibland de mildare. Bladen och blommorna äro nästan utan skärpa, hvarföre de kunna nyttjas vårtiden till kål och att blanda till andra ätliga grönsaker; de skola den tiden vara gagneliga i skörbjugg. Men hvad som är sagdt om örtståndet, gäller ej om roten, som i synnerhet före blomningen är skarp, röjer först en sötaktig, sedan bitter, besk, äcklig och sammandragande smak; den uppdrager blåsor, om den bultas och lägges på huden, och gör sår, hvilka ehuru svåra att läka — liksom de af Hvitsippan, Senapsdegar m. m. — antaga dock snarare läkning än sår af Lökranunkeln (Ranunc. bulbosus, sceleratus). Att roten färsk, eller torkad och pulveriserad, kokad med fett till salva, skulle utvertes gagna vid halskörtelns svullnad (struma), och i hemorroider, torde ännu icke vara med tillräckliga försök bestyrkt. Rötterna anföras äfven på listan af nödbrödsämnen; men förmodligen böra de till detta behof samlas sedan blomningstiden är förbi, eller ock blandas med tillräckligt af andra mindre farliga brödämnen.
I anseende till det från andra Ranunkel-arter olika antal af blomfodrets och blomkronans blad, hafva somlige örtkännare gjort häraf ett eget slägte, kalladt Ficaria. Vi kunna dock icke billiga detta, då vexten icke saknar de öfriga, Ranunklerna tillhöriga kännetecken.
a. ett kronblad med det vid basen sittande håningshuset i nat. storlek. — b. en ståndare. — c. pistillerna på fästet sammansittande.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
