015. Fumaria fabacea. Lökfumari.

Lökfumari. Åkerrök. Gallgräs.

Örtstjelken är enkel, med 2-3 derifrån utgående greniga bladskaft. Bladen äro dubbelt tredelade; småbladen glatta, något trubbiga och tre-flikiga. Blomskärmarne långa som blommorna, hela och trubbiga.

Sv. Bot. I. Uppl. N:o 15. Fumaria solida.
Linn. Fl. Su. p. 245. Cl. 17. Diadelphia 6andr. Fum. bulbosa var.
Liljebl. Sv. Fl. s. 314. Kl. 14. Tvåkulle, Fröhusbärande. Fum. bulbosa.
Murr. App. Med. 2. p. 452.
Sepp & Kops Fl. Bat. fig. et descr.
Retz. Fl. oec. s. 276. Fum. fabacea.
Pharm. Suec. Aristolochiae fabaceae Radix.

I skogs-ängar, samt vid foten af buskbevexta berg, vexer Lökfumarien och blommar om våren på mångårig rot. v. Linné anför, såsom artförändringar a af sin Fum. bulbosa, både denna och en annan större, som hos Botanisterna är känd under namn af Fum. cava, för dess ihåliga rot; men de torde likväl, enligt Hoffmans, Curtis och Smiths intyg, i egna arter böra åtskiljas, såsom ständigt bibehållande sina kännetecken, bland hvilka de af blomskärmarna tagna, i synnerhet utmärka sig. På denna äro desse hela, men på en annan art, som Herr Retzius kallar solida, och Willdenow Halleri, och äfven hos oss, fastän sällsammare förekommer, äro de inskurna eller delta. Nyare Botanister hafva skiljt dessa till slägtet från vår vanliga Jordrök (Fumaria officinalis) under namn af Corydalis. Örtklassens särskilta fröredningsdelar synas på figuren, som föreställer en genom förstoringsglas sedd blomma af Lökfumarien; a. är pistillen eller honan, b. ståndarne med sina knappar, c. vingarne eller blommans sidblad, som här innesluta ståndarne jemte pistillen: d. kölen eller nedra blombladet, e. seglet eller öfra blombladet, f. blomskärm, g. blomfodret, h. fröhus, i. fröet, som är svartglänsande.

Det är roten, i synnerhet af Fum. cava, som förekommit på apteken; också är den merendels större än den lökformiga täta (Fum. solida), och kanske derföre vald till medicinskt bruk. Smaken är något besk och skarp; men lukten är nästan ingen. Kraften meddelar sig åt sprit och at vatten; ehuru det sednare lösningsmedlet tager till sig mindre af rotens skärpa. Man har rekommenderat dess användande i form af tinktur eller extrakt, emot maskar och afstannade regler (menstrua): att rena sår och hämma benröta, har man brukat roten pulveriserad i såret inströdd. Till mjöl och bröd nyttja åtskilliga Ryska folkslag denna rot.

— Både Läkare och Fältskärer föreskrifva nu mera, högst sällan; Lökfumarien emot sjukdomar eller sår.

Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.