065. Gyrophora pustulata. Tuschlaf.
Tuschlaf. Tuschmossa.
Sköldbladig, naflad, på undra sidan gropig, mörk; på den öfra bläddrig, grågrön, med svarta, platta fröredningsplättar.
Linn. Fl. Su. p. 423. Cl. 24. Cryptog. Algae. (Lichen pustulatus). —
Lilj. Sv. Fl. s. 433. Kl. 16. Lönngifte Alger. —
Schar. Method. Lichen. p. 85. —
Ejusd. Lichen. univ. p. 226. Synops. p. 68. Westring i Vett. Akad. Handl. 1793. s. 42 (L. pustulatus). —
Ejusd. Sv. Lafv. Färghist. 1. 161. 13.
Den nya väg, som den berömde Författaren till Lichen univers. banat bland en otalig mängd alster af egen natur i vextriket, skall utan tvifvel bidraga till deras lättare kännedom. Gyrophorae, som vi på svenska kallar Nafvellafvar, fordom sammanblandade under det vidlöftiga Lichen-namnet, utmärka sig genom en gemensam sköldlik form och central vidfästning, och för öfrigt medelst sitt så kallade partiela fröfäste, som är anvuxit, betäckt med en svart hinna, hvarunder en tät, kol-lik substans med knottrid och merendels mångfållad disk (gyroso-plicatus).
Tuschlafven är icke sällsam någon årstid på brantare bergssidor, vid hvilka, han, medelst ett nafvellikt utskott (på undre sidan) fästes, men för öfrigt fri, kunde snart misstagas för svarta, ofta flera tum breda, hängande trasor, på öfra sidan liksom blåsiga och brända, i fuktigt tillstånd grågröna, beströdda här och der med ett svart stoft, som för det väpnade ögat visar små busklika utvexter, i klumpar sammangyttrade. På den undra sidan är Lafven öfverallt gropig och mörk, samt stötande något litet i blått. Fröplättarne sitta spridda mellan blåsorna på öfra sidan och äro helt svarta och platta, fastän fintknottrige, men sakna de fållar (gyri), som eljest förekomma hos alla andra arter af Nafvel-Lafvarne.
Tuschlafven, så kallad för sin egenskap att genom ett slags tillredning ge en tuschlik färg, förtjenar äfven i annat afseende deras blick, som sköta hushållningen. Redan längre tid tillbaka har man i Småland känt sättet att medelst urin utdraga det sköna röda, nästan konsjonell-lika, färgämnet ur Lafven. K. Lifmedicus Westring har förbättrat denna metod, nemligen att genom osläckt kalk och salmiak, i vatten lagde till den pulveriserade Lafven samt passande värme, kunna fästa särskilta, i synnerhet röda färger på ylle och silke, och medelst olika tillblandningar och betningar erhålla mordoré, karmosin, gredelin, puce, violett, carmelit, ventre de biche, noisette, musc, olif, paille, m. fl., som af de å ofvan anförda ställe uppgifna rön kan inhämtas. Ehuru vi hänvisa våra läsare till den citerade Färghistorien, må endast här nämnas, att de färger som blifvit anförde, erhållas sålunda: att Lafven först blötes i rent vatten ifrån några dagar till ett par veckor, i olika värmegrad från solskensvärme till kokhetta.
— Denna skiljaktighet i tid och värmegrad gifver, jemte olika tillsatser af salter, syror, sprit och tenn-komposition de olika färgerna. Godset doppas antingen i kalla färgsoppan, eller kokas deri vid pass ½ eller hel timme. Tillsatsen af det salt (salpeter, lutsalt, koppar-vitriol), eller syra &c. som man valt till försöket, blandas i soppan antingen under blötningen eller kokningen, innan färgningen sker.
Tab. — a. en fröredningskropp, sedd från sidan, sittande på en af de upphöjda blåsorna. — b. en dylik, sedd ofvanifrån. — c. en af de smärre fotlika utvexter, sedd ifrån sidan. Alla äro förstorade. — 1. är Lafvens öfra sida. — 2. dess undra sida, på hvilken naflen, som svarar emot stjelk eller roten hos andra örter, sitter.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
