229. Pyrus Malus. Äppelträd.

Sur apel. Vildapel.
På Finska: Omenapuu.

Trädet har utbredda grenar. Löfven äro äggformiga, sågtandade; de unga under finludna. Blomstjelkarne utgöra en enkel parasollställning, utan gemensam stjelk.

Linn. Fl. Su. p. 169. Cl. 12. Icosandr. 5:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 197. Kl. 8. Tjugemänn. 5:qvinn.
K. Vett. Ak. Handl. 1742. s. 26.
Murr. App. Med. T. 3. p. 177.
Roth. Hush. Mag. p. 717.
Du Hamel Traité d. Arbr. Fruit. T. 1. p. 273.
Knoop, Salzman, Christ. m. fl. Pomologier.
Pharm. Mali Poma.

Alla organiska kroppar, så väl Djur som Växter, hvilka Menniskan funnit för godt att för sina afsigter vårda, hafva så afvikit från sin stamform, att man numera ofta icke kan bestämma till hvad art de egentligen höra. Om detta träd, sådant som det odlas i trädgårdar, då det ger välsmaklig frukt, härstammar från Vildaplen, eller från Paradisträdet, hvilka somliga anse som särskilta arter, är kan hända omöjligt att afgöra. Det förra ger sent mogen frukt, som är sur; det sednare tidig och söt. (Jfr. Sv. Bot. T. 3. Till. s. v.)

— Vildapeln har vidt utspärrande krokiga grenar; bladskärmarne äro jemnsmala. Parasollställningarne sitta i ändarna och äro ludna. Frukten är ett Äpple, som vid stjelken har en liten nafvellik knöl eller vårta och smakar sur. Blommar om våren i Maj eller Juni, och träffas på ängar. Naturl. Örtflocken är Fruktträd. Slägtkarakteren är 5 klufvet blomfoder, 5 blomblad, frukten bildas under blomman och får 5 rum för fröen. Hos Pomologerna beskrifvas mångfaldiga förändringar af frukten under olika namn; rummet tillåter ej här att ingå i denna vidlyftighet. Hos oss finnas 5 vilda förändringar: med sur, bäsk, eller något sötaktig Frukt.

Som en syrlig och saftfull frukt, kunna Äpplen såsom läskande och kylande i sjukdomar användas. Mogna och måttligt förtärda, äro de helsosamma och kunna på dessa villkor aldrig orsaka rödsot. De som ha svag mage t. ex, mjeltsjuka, och hysteriska personer, må icke väl, isynnerhet af rå äpplen. Öfverflödet, såsom för mycket försvagande, är endast skadligt. Omogen frukt åstadkommer, genom sin sträfhet eller bäska, förstoppningar och deraf följande ölägenheter. Vatten drucket på frukter eller maträtter, som deraf äro tillredda, försvagar matsmältningen ytterligare. Att äpplen på många sätt nyttjas i köken är allmänt bekant; men de gagna äfven i Medicin. Munpomada att bruka mot spruckna läppar, beredes af skalade Borsdorferäpplen, vax och russin med uttagna kärnor, 2 uns af hvart slag, och friskt osaltadt smör ½ liber; detta kokas tillhopa i lerkäril, pressas genom en duk, medan det ännu är hett i rosenvatten och upptages när det kallnat. Man berömmer denna blandning mot hudlöshet af snufva, smärre brännskador och blinda hemorroider; den skall ock struken på händerna göra huden fin och hvit. Äpplen kokade med rödt vin till gröt, tjena som omslag i linne på blinda verkande hemorroider. Stekta äpplen, friade från skal och kärnhus, kramas sönder till en gröt och nyttjas med fördel i fint linne att ljumma lägga på inflammerade och röda ögon. På syrliga oskalade äpplen, som rå sönderskäras i bitar, slås kokande vatten och lemnas i postlinskärl att stå några timmar i het aska; vattnet alhälles och ger med socker en angenäm dryck, som i synnerhet i febrar är förmånlig. En vinaktig, smaklig, och helsosam dryck kallad Cider, beredes af Äpplen, liksom Perry af Päron. Den mogna afplockade frukten får ligga under tak i skugga flera dar, till dess den kommer liksom i svettning, då den söndermales eller krossas med trädklubbor; den lemnas då en eller par dagar att bli mera mjuk och mör, och pressas sedan genom påsar, dock ej för starkt, emedan Cidren derat blir bäsk. Utpressade saften förvaras att jäsa, helst i fat eller kärl, som hyst vin, och nog iäsningsrum måste lemnas. När Cidren klarnat, aftappas den, hvilket sker stundom efter en eller 3-4 månader. Cider af söta äpplen eller tidigt mogna, surnar förr, då den kan nyttjas som ättika, än den som beredes af frisk, mogen och sen höstfrukt, som kan oskadad förvaras par år. Efter jäsningens slut, då Cidern är klar, kan med tillsats af bär t. ex. Hallon, Slånbär m. m., smak och färg förbättras. Af fruktens tjenlighet beror Cidrens godhet; men sämsta Vildapel-frukt ger god Cider, blott den är mogen. I Devonshire tillredes mycket Cider och i Herfordshire på en trakt af vid pass 1 ½ svensk mil i fyrkant, bereddes inom ett år 50,000 stora fat Cider, af vildt växande äppelträds-frukt. Drycken är dessutom nyttig i skörbjugg och åtskilliga utslagssjukdomar. Af omogna äpplen destilleras brännvin; och sönderstötta äppelkärnor ge god smak ät detsamma. Både Hästar och Svin äta gerna äpplen.

— Extraktet af barken på Vildapel, skall enligt Buchholz, hysa mycket af den kraft, som motstår röta. Mellanbarken, kokad i sjövatten, sätter gul färg på alunbetadt linne och äfven enligt v. Linné på ylle. Löfven ätas af boskapen, också såsom vinterfoder. Trädet förqväfver ej gräsväxten och planteras i Kent på åkrar och ängar; och som träden bära sen höstfrukt, blir den ej mogen förr an säd och hö redan äro inbergade. Virket eller Veden är stark och hård och brukas till hushållsbehof, quarnhjulskuggar, bössor i vagnshjul, m. m. så vål som af Snickare. Kärnorna af Vildapelfrukt kunna äfven sås, för att i brist på bättre, få stammar, hvari man kan ympa bättre sorter. Om Trädets odling, skärning m. m. se Trädgårdsböcker, som afhandla dessa ämnen och Sv. Bot. T. 3. Till. s. xii.

Tab. — fig. a. blomma utan blomblad, med en qvarsittande ståndare. — b. ett tversföre genomskurit äpple. — c. ett dylikt längsefter klufvet. — d. en kärna; alla i naturl. storlek.
Originalet växte vildt på en äng på Gottland; fruktens figur är lånt af English Botany.

Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.