111. Triglochin palustre. Kärrsälting.

Se även #112, Hafsälting, Triglochin maritimum.

Kärrsälting. Sälting.

Fröhusen äro smala, nästan jemnbreda, med 3 rum för fröen. Bladen smalare och rännlika (canaliculata).

Linn. Fl. Su. p. 120. Cl. 6. Hexandr. 3:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 147. Kl. 6. Sexmänn.
K. Wett. Ak. Handl. 1742 T. 3. s. 146.

På mångårig trådig rot, blommar den i Juni eller Juli och växer, enligt namnets betydelse, i kärr och på våta ställen allmän, i synnerhet på vintervägar, som blifvit tagna öfver våta ängar. Bladen omfatta vid roten såsom slidor axstjelken, som har många blommor, med små korta blomstjelkar. Den kan bli ½ aln hög, är mest trind med några få kanter och utan grenar. Fröhuset är jemnbredt, smalt, trubbigt och innesluter i 3 rum, smala jemnbreda frö.

— Michelius och Rudbeck nämna en artförändring med lökformig rot och v. Linne tror sig hafva funnit den i Lappmarken, men är likväl osäker om den är egen art. Den arten, som kallas Triglochin bulbosum och finnes på Goda Hoppsudden i Afrika, är en särskilt art. Slägtets kännemärke är att ha 3bladigt blomfoder och 3 blomblad, som likna blomfodrets; intet stift; fröhus, som öppnas vid basen och sitter öfver blombladens fäste.

För Oxar, Kor och Får skall i synnerhet detta gräs vara ibland de bästa; de äta det ganska gerna och blifva deraf feta; men äfven Hästar, Getter, Svin m. m. förtära det: och om slagt-kreatur betas der Sälting ymnigt växer några veckor förr än de slagtas, blir köttet deraf till smaken behagligare än af andra foderslag. På vattensjuka ängar, och mossar, som af så kallad Bergsyra för andra växter äro otjenliga, kan Sälting ganska väl odlas, och om den året efter den är sådd, fredas eller instänges, så fröar den sig sjelf och ökas tillräckligt.

Tab. — fig. a. blomma — b. ett blomblad med en ståndare, båda förstorade — c. ett stycke af axstjelken med mogna fröhus, i naturlig storlek — d. ett fröhus förstor. — e. ett rum i fröhuset, förstoradt. ** dessa axstjelkens ändar ha sutit tillsammans.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.