202. Tulipa sylvestris. Vild tulpan.
Vild tulpan. På Finska: Metzä Tulpani.
Örtbladen äro lansettlika. Blomman något lutande, ensam, med 3kantigt trubbigt märke och vid basen ludna ståndare.
Linn. Fl. Su. p. 106. Cl. 6. Hexandr. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 138. Kl. 6. Sexmänn. 1:qvinn.
Vid Naturens första stora utsäde, till prydnad för jordytan och nytta för dess Inbyggare, hafva frön till denna vackra blomma troligen icke fallit inom Sveriges gränsor. Men tid efter annan, och igenom Naturens mångfaldiga utvägar att gifva sina alster mera utrymme och utvidga deras uppehålls-ort, har denna Tulpan-art i Skåne blifvit liksom vild, och växer af sig sjelf ymnigt inom Carlbergs trägård. Den finnes likväl ännu sällan långt ifrån hus och städer, hvilkas grannskap växten såsom af ett slags tillgifvenhet ännu vill försköna. Utan tvifvel har den, liksom många andra örter, från våra trägårdar kommit att i ängar och på närliggande platser fortplanta sig sjelf, hvarigenom Svenska Flora årligen blir rikare.
— Roten är mångårig, lökformig och tjock, samt sätter en ny lök lägre ned hvart år, ända till alns djup i lös jord, då de öfra småningom dö bort. Smärre lökar afsöndras på sidorna af de större, hvarigenom antalet beständigt ökes. Örtstjelken är enkelrak, midtpå bladig och spetsad mot roten. Bladen sitta till skiftes, äro spetsiga, nästan stjelkomfattande och blågröna. Blomman är gul, utanpå grönaktig och välluktande; blombladen elliptiskt lansettlika och sakna håningshus. Ståndarne äro plattade med lösa knappar, som kunna vridas ikring, äro aflånga och gula; under ståndarnes ludd vid deras baser finnes håningen förvarad. Fruktämnet är 3kantigt med derpå direkte fästadt märke.
— Den blommar i Maj och Juni; men finnes mera sällan planterad i trägårdar än den större ofta brokiga Tulpanen (Tul. gesneriana), som den liknar. Deras gemensamma slägtkarakter är en klockformig 6bladig blomma; intet blomfoder; ingen styl; fröhus med 3 rum öfver blomman och platta frön. Naturl. örtflock. kallas Liljeväxter (pl:ae Liliaceae).
Det är troligt att dennes så väl som Trägårdstulpanens rot, kan utan fara ätas, men jag kan derpå icke till bevis anföra någon erfarenhet. Också lärer den på lång tid hos oss icke blifva så allmän, att den såsom nödbrödsämne kan komma i fråga; som läckerhet torde den ej heller kunna rekommenderas. Det säges att Trägårdstulpanens lök kan kokas i vatten och ätas med olja och peppar. Pallas såg lökarna af Lilium Martagon och Pomponium ätas stekta i askmörja, liksom kastanier, eller ock kokade i vatten förtäras med mjölk och smör. Deremot anses lökarne af Hyacinthus, Narcissus och Fritillaria såsom skadliga.
Tab. — fig. a. pistill. — b. ståndare. — c. basen af ett blomblad med sin ludna kant.
Tillägg, vol. 3:
Nr. 202. Vild Tulpan. Nicholsons Journ. of Natural Philosophy &c. N:o 56. 1804. Af åtskilliga Lökväxter och rötter har man erhållit en kåda eller gummi. Till försöken äro använda Scilla verna eller Vår-Scilla, Lilium candidum eller rötterna af hvita Liljor, Orchis eller Salep-roten, Symphyt. officinale eller Vallörtens rot. Då rötterna äro torra, stötas eller malas de till mjöl, som löses i vatten, inkokas till siraps tjocklek och lemnas att stelna eller antaga någon fasthet; massan skares sedan i stycken, torkas och är då en kåda. Att Tulpanlökar, äfvensom många andra rötter, som innehålla ymnigt slemämne, skulle på lika sätt kunna användas, är ganska sannolikt. Jemför en Afhandling i Annales de Chemie T. 39 p. 105 af Leroux om Hyacintlökar, som, på lika sätt behandlade, gifvit Gummi.
Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
