079. Verbascum thapsus. Kungsljus.

Kungsljus. På Finska: Köhkäruoho.

Örtstjelken är rak och enkel. Bladen äro på stjälken nedåt löpande och ludna på båda sidor.

Linn. Flora Su. p. 69. Cl. 5. Pentandr. 1:gyn.
Liljebl. Sv. Fl. s. 89. Kl. 5. Femmänn.
Murr. App. Med. T. 1. p. 487.
Pharm. Verbasci Folia.

Växten är tvåårig, har upprätt stjelk, stundom nära 2 alnar hög, och gula blommor, som utspricka i Juli månad. Blomkronan är platt. Bladen äro skiftevis sittande, aflånga, nästan helbräddade. Blommorna sitta såsom i ax tätt tillhopa, äga inga stjelkar, och finnas stundom hvita. Fröhuset har 2 rum och många frön. I synnerhet i södra Sverige träffas den temligen ofta på sandiga ställen, backar och grushögar. Man har anmärkt en ofruktbärande artförändring med grenig stjelk och endast de öfra bladen nedåt löpande.

Bladen äro något bäska, sammandragande, svagt nerfdöfvande och slemaktiga; de nyttjas derföre med fördel till dekokt, helst med litet stärkelse, i långvariga diarréer och rödsot, då dosis är vid pass ½ qvarter om dagen. De användas äfven till omslag på svullnader, såsom uppmjukande, till gurgelvatten i halsfluss, och i lavementer, i synnerhet emot hemorroidalkrämpor. I Norrige brukas växten emot boskapens lunghosta. Af bladens ludd kan beredas fnöske.

— Blommorna, nyttjade i form af infusion eller té, berömmas af somliga i gikt, lungsot och invertes sår. Om de stötas och på varmt ställe förvaras, smälta de till en flytande massa, som skall gagna i rödsot och gyllenådern, förenad med spänningar i underlifvet. Samma flytlighet, inkokad med socker, skall tjena i åtskilliga blodflöden.

— Af fröen och örten, torkade och pulveriserade, göres med mjölk en deg, som formeras i klimpar, hvilka, kastade i vatten der fisk finnes, skola göra dem yra, så att de vända buken uppåt, och kunna tagas med händerna.

Tab. — fig. a. ett öppnadt fröhus med sitt lock — b. frö i naturl. storlek och ett förstoradt.

Tillägg, vol. 2:

Nr. 79. Kungsljus. Fl. d. Wett. Man brukade förr att doppa hela växten torkad, i tjära eller smält beck, för att nyttjas såsom fackla, och deraf har växten fått sitt namn. Blommorna fästa en obeständig blekgul färg på ull och bomull, samt förhöja blå färg. Boskapen äter den icke. Roten stött och blandad med mjö1 skall göda höns och kapuner.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.