078. Festuca ovina. Fårsvingel.
Se även 054. Festuca pratensis. Ängs-svingel. - 078. Festuca ovina. Fårsvingel. - 120. Festuca gigantea. Stor-svingel.
Fårsvingel. Linnaei Fårgräs.
Blomvippan åt en sida vettande, hopdragen, merendels borstbärande. Strået 4:kantigt. Bladen trinda, tagellika.
Linn. Flora Su. p. 30. Cl. 3. Triandria. digyn
Liljebl. Sv. Flora s. 46. Klass. 3. Tremänningar.
K. Vett. Ak. Handl. 1741. s. 184.
Fårsvingeln är ett af de kortare grässlagen, men har ickedestomindre blifvit vidtfräjdad, kanske äfven ofta mer berömd än den i sjelfva verket förtjenar, åtminstone bland de arter, som man till odling föreslagit. Den intager de torraste, och icke sällan de mest magra ställen, såsom höjder och tak, och träffas i synnerhet ymnigt på Gottlands och Ölands backar.
Ibland Svingelarterna skiljes den lätt genom ställningen och skapnaden af sin under mognandet bruna blomvippa, äfvensom genom fyrkantigheten af strået och de tagellika bladen, som för fingren kännas något sträfva. Småaxen äro, som hos slägtet i allmänhet, runda och något sammantryckta, med spetsiga blommor vanligen borstbärande, likväl någon gång utan dem.
Af all föda är denna gräsart den angenämaste för fåren, och det är säkert denna som gör dessa kreaturs kött välsmakligare på de orter, der den i mängd träffas. Gmelin berättar också, att Tartarerne, åtföljde af sin boskap, särdeles nedslå sina bopålar om sommartiden, der Fårsvingeln växer ymnigast i deras bygder.
Såsom vildtväxande kunna vi visserligen icke neka Fårgräset sin förtjenst, hvilken v. Linné i synnerhet tilldelat det; men i afseende på odling äga många andra företrädet, som märkes så väl af dennas obetydliga höjd och mindre bladrikhet. På en bördigare jordmån blir den väl något större, men såsom bestämd af naturen att bekläda höjderna, i sig sjelfva torra och ofruktbara, lönar den visst icke den mödan, som odlingen af de större grässlagen. Det är ock ganska säkert, att den skulle snart, såsom ett finare grässlag, på en upphöjd plats af andra och grofväxtare arter, utträngas. För finbladiga gräsplaner tyckes den förtjena odlas, till hvilken ända den sås midt i Augusti, på torrt, öppet och väl tillredt ställe. Som den rotar sig väl och formerar en tät grästorf, så kan den med föga möda hållas i ordning.
På fjällarna förekommer allmänt en oföränderlig variation af denna art med mera sammantryckta småax, som synas något ludna, och med helt släta blad (Festuca ovina β vivipara). De öfversta 2-3 blommorna få vanligen långa spetsade utskott eller liksom grodde (viviparae). Man har äfven ansett den för en särskilt art, hvilket den dock icke torde förtjena, ehuru den genom odling, enligt fleras rön, bibehåller sig.
Tab. — fig. a. ett stort gjordt småax — b. en förstorad blomma — c. en oföränderlig artförändring, hvars frö liksom gro i axet — d. ett af dess småax, sedt genora förstoringsglas.
Tillägg, vol. 2:
Nr. 78. Fårsvingel. Rafn. anf. st. Gräset växer bäst på högländta ställen, och har mångårig rot. Som fröen sitta temmeligen fast i vippan, behöfver gräset till frösamling ej skäras förr än alla fröen äro mogna. Vipporna torkas, gnuggas och fröen rensas såsom vanligt.
Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
