120. Festuca gigantea. Stor-svingel.
Se även 054. Festuca pratensis. Ängs-svingel. - 078. Festuca ovina. Fårsvingel. - 120. Festuca gigantea. Stor-svingel.
(Bromus giganteus, Linn.)
Stor-svingel. Långlåsta.
Blomvippan är lutande åt en sida med slaka grenar. Småaxen sitta skiftevis, äro 4—6-blommiga och borstförande. Bladen äro nästan svärdlika och ådriga.
Linn. Fl. Sv. p. 34 Cl. 3, Triandr. 2:gyn. (Bromus gigant.)
Lilj. Sv. Fl. s. 51 Kl. 3. Tremänn. (Brom. gig.).
Bergii Tal om Sv. Ängsköts. 8:0 1769 p. 57.
Detta gräs är icke ibland de allmännaste hos oss, men växer dock vildt i Skåne, Vestergötland, Roslagen o. fl. st. helst på fuktig jord och i skugga. Slägterna Bromus och Festuca hafva såsom karakterer det gemensamt, att blomfodren äro 2skaliga och småaxen aflånga, vettande åt båda sidor (distichae); men som Bromus har dessutom inre blomfoderskalet kamformigt och hårigt i kanten, samt borsten fästad längre nedom spetsen på blomfoderskalet, (hvilket hos denna gräsart icke finnes, utan sitter borsten vid spetsen), så har det synts billigt att i ändringen af slägtnamnet, liksom Smith, följa Villars och kalla den Festuca. Alla arter af Bromus hafva dessutom årig rot, men dennas rot är mångårig såsom Festuk-arternas och trådig. Den blommar i Juli ell. Aug. Strået är trindt, upprättväxande till par alnars längd. Bladen äro spetsiga, breda, platta med sträfva kanter. Bladskärmarne korta, ojemna i kanten (erosae), stråomfattande och rödaktiga. Blomvippans grenar och blomfästen äro kantiga och sträfva. Blomfoderskalen äro spetsiga, kölformiga och olika stora: det inre är bredast och 5ådrigt, i kanten nästan slätt; (med synglas ser man kanten sträf, såsom hos de flesta Festukarter, men icke hårig ell. kamformig, såsom hos Bromus). Borsten är 2—3 gånger längre än småblomstret, sträf och fästad vid ell. litet nedom spetsen af blomfoderskalet.
Försöken, som väl icke ännu äro många, att för sig sjelf odla Storsvingeln, hafva slagit väl ut. Den växer och trifves förträffligen väl på god och något fuktig jord. Ehuru gräset icke växer fort, och kan således icke odlas i afsigt att tidigt nyttjas, räcker det likväl så mycket längre på hösten. Boskapen äter det gerna, och dess längd samt bladrikhet och bladens bredd gifva det företräde för många andra grässlag. Tvenne gånger om sommaren kan det med fördel afslås, om det växer på tjenlig jord. Första sommarn sedan fröen blifvit sådda, har det vid ett försök, knappt varit synligt för nässlor och ogräs, men likväl året efteråt temligen frodigt. Ängar härmed sådda skola få ovanligt vackert utseende, emedan gräset är högt, stundom nära 3 alnar, bladrikt och har en vacker rik blomvippa. Dess frö, som utan svårighet släppa skalen, kunna lätt samlas och rensas; de mogna äfven tidigt.
Tab. — fig. a. pistiller, ståndare och håningshus. — b. blomfoderskal med borst. — c. blomsterskal. * * en del af blomvippans topp, har här blifvit afskuren.
Tillägg, vol. 2:
Nr. 120. Storsvingel. Detta grässlag berömmes mycket i Fl. d. Wett., med tillägg att det genom odling skall mycket kunna förbättras.
Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
