Goda örtteer.

Det är bäst att plocka teörterna före midsommar. I blinda smaktest har dessa utmärkt sej framom andra:

Blad av svarta vinbär. Du kan börja med att dra knopparna av kvistar, om du klipper dina buskar på våren. Gör te eller t.ex. mjöd av knopparna. Senare kan du plocka både unga och äldre blad till te. Unga mjuka blad är goda t.ex. på ostsmörgåsar och i örtsmör). Plocka inte blad som har mjöldagg eller andra sjukdomar, och lämna blad som är insektätna. Du kan sluta plocka svarta vinbärsblad till te när de gulnar till hösten.

Blad av rönn. Det är otroligt så fort insekterna hittar rönnen efter midsommar, men före midsommar är de nästan felfria. Plocka antingen nu när de är 5 cm långa tofsar eller senare när de är helt utvecklade blad. Kom ihåg att allemansrätten inte omfattar blad av träd och buskar, så fråga markägaren om lov innan du drar ut med din korg.

Rönnblad kan också fermenteras. Smaken blir då annorlunda, men inte nödvändigtvis bättre.

Hallonblad. Fastän hallonbusken är mångårig är kvistarna bara tvååriga. De kvistar som är bruna kommer att blomma och sätta frukt i sommar, sedan dör de bort. Nu kommer nya gröna kvistar upp, som får blommor och frukt först nästa år. Plocka antingen hela gröna skott (du kan använda både blad och stjälk), eller blad av fjolårets kvistar. Även hallonblad kan fermenteras, och smaktesten har delade resultat - i ett test blev fermenterat hallonte sist, medan det platsade tredje, just efter torkade hallonblad, i ett annat smaktest.

Hallonblad har mängder av små taggar, så använd kaffefilter istället för tesil när du silar ditt örtte.

Blad av mjölkört (mjölke, rallarros). Det är mycket enkelt att plocka bladen av mjölkört: dra upp en blommande kvast, riv av bladen motströms, och riv av blommorna medströms. Sätt stjälken åt sidan, dra upp följande mjölkört och fortsätt tills du har korgen full. Blommorna är närmast dekorativa i örtteblandingar, och om du vill kan du lämna dem på ort och ställe att förmultna eller sätta frön. Om du plockar mjölkört längre vägar hemifrån är det bäst att täcka din korg med blommor, annars har du fort bilen full med flygande vita frön.

Mjölkört smakar betydligt bättre när den har fermenterats; vanlig torkad mjölkört har platsat nästsist, just före vanligt svart eller grönt te.

Smultronblad. De ger ett gott te, både fermenterade och ofermenterade, men om du plockar för mycket minskar det på smultronskörden. Fast förstås, de bästa bladen smakar smultron, så välj själv.

Blad och blommor av daggkåpa. Du kan sätta dem i sallader eller göra ett te av dem. Blommorna är goda att äta som de är, de innehåller mycket nektar - men om de är bruna är de inte längre helt färska, så plocka bara ljust gulgröna blommor. Det lönar sej inte att fermentera blommor av daggkåpa, men prova fermenterade blad.

Torka blad till te

Om du plockar örter i buketter kan du torka dem i buketter: bind ett långt snöre om buketten och häng upp den i samma snöre. Du kan också breda ut dina örter på papper eller handdukar, eller använda torkmaskin (under 40 °C). Jag rekommenderar inte mikrovågsugn, eftersom den kokar ut vattnet ur örten. En mängd aromatiska ämnen försvinner om örten blir för varm.

Örten är torr när det knastrar både om blad och stjälkar. Sätt den då i en tät glasburk och förvara burken mörkt. Förse dina burkar med etiketter, t.ex. "Blad av rönn, Juni 1999".

Fermentera blad till te

Det enklaste sättet att fermentera örter är: krossa bladen något, t.ex. genom att kavla dem genom en plastpåse. Sätt fast plastpåsen (jag låter den snurra litet i handtagen och viker handtagen under), och vira in den i en yllefilt. Lämna paketet ostört (t.ex. under sängen) i 3-5 dagar, öppna plastpåsen och torka bladen luftigt, t.ex. utbrett på papper eller handduk, eller i torkmaskin (under 40 °C). Torka igen tills det knastrar om bladen, sätt i glasburk och förvara mörkt. Etiketten kan säga "Fermenterade blad av rönn, Juni 1999"

Den vanliga dosen är 1-2 teskedar torkad krossad ört till 2 dl kokande vatten. Låt dra i 5-10 minuter, sila, och njut.

Henriette Kress
örtterapeut

(publicerad i Vasabladet den 11 maj 1999)