Solhatt, Echinacea purpurea.

Trädgårdens läkeörter.

Både solhatt, marietistel (Silybum marianum) och johannesört hamnade i november 1997 på aptekslistan, med en övergångstid fram till den 1. juli 1999. Efter det får endast registrerade preparat av dessa örter säljas i Finland, och de kan endast registreras om de är producerade av ett läkemedelsföretag. Själva registreringsavgiften är 10.000 mk, men med omkostnader blir det omkring 100.000 mk per preparat, så det blir troligen inte alltför många solhattsextrakt kvar på hyllorna i juli.

Tre arter av solhatt används allmänt som läkeörter: Echinacea purpurea, Echinacea angustifolia och Echinacea pallida. Av dessa är Echinacea purpurea (röd solhatt eller röd rudbeckia) lättast att odla. De är alla mångåriga, de är mycket dekorativa, och röd solhatt finns numera i de flesta plantskolorna. Det svenska namnet rudbeckia kommer av att Echinacea-arternaförr räknades till Rudbeckia, och det latinska namnet Echinacea kommer av att fröställningen ser ut som en igelkott. Roten (men inte ovanjordiska delar) av Rudbeckia hirta och Rudbeckia laciniata har samma verkan som Echinacea-arter. Om du har mycket "gullboll" i trädgården är det bara att gräva upp några rötter och göra en tinktur av dem (se nedan).

Solhattarna trivs i kalkhaltig jord, och deras verkan är betydligt starkare om du ger redigt med kalk. Du kan använda hela örten - roten är starkast, sedan fröhuvudet, sedan blad, stjälk och blomma. Solhatten är mycket dekorativ - den blir ungefär en halv meter hög och dess blommor är stora (10 cm i diameter) och mer eller mindre ljust röda.

Du kan göra ett te på torkade ovanjordiska delar eller på roten, och du kan göra ditt eget solhattsextrakt (tinktur). För te gäller det vanliga: ta 1 tesked krossad torkad ört till 2 dl kokande vatten, låt dra i 10 minuter, sila, njut. Du behöver inte nödvändigtvis sila teet, du kan äta upp örtsmulorna för en starkare effekt. Du kan också tugga på färska blad eller kronblad om du vill - bladen är rätt sträva i smaken, och kronbladen smakar solhatt. Om du biter i en färsk rot av Echinacea får du en pirrande känsla på tungan - den förorsakas av örtens isobutylamider. Om du biter i en färsk rot av Echinacea pallida kan den känslan bli så stark att allt smakar saltigt och mjöligt i en halv timme eller så. Ovanjordiska delar av Echinacea purpurea har inga isobutylamider, men de är väl verksamma både mot bakterier och virus.

Tinktur eller alkoholextrakt

Hur gör man en tinktur? Om du vill ha solhatt också nästa år kan du skära av en tredjedel av dina plantor när de blommar eller när de har satt frö. Eller gräv upp hela växten, skrubba roten, och dra bort gula och bruna blad. Finhacka örten, väg din skörd (t.ex. 100 g), sätt den i en glasburk med tätt lock, häll två gånger så mycket sprit på (t.ex. 2 dl 95 %). Om örten tittar upp ovan vätskan kan du t.ex. sätta ett litet glas i burken, eller några rena stenar. Skruva locket på, låt burken stå i 1-4 veckor. Skaka om nu och då. Sila, häll på flaskor, sätt etikett, och förvara mörkt.

Ta 30 droppar varannan timme när du känner att du håller på att få flunssa. Om du har blivit stucken av ett bi eller en geting kan du ta en halv till en tesked solhattstinktur per timme tills svullnaden lagt sej - det tar inte länge. Det hjälper också att sätta ett krossat färskt solhattsblad på bettet!

Henriette Kress
örtterapeut

(publicerad i Vasabladet den 5 juni 1999)