108. Agaricus muscarius. Flugsvamp.

Se även 108. Agaricus muscarius. Flugsvamp. - 179. Agaricus alliaceus. Löksvamp. - 173. Agaricus deliciosus. Riska. - 184. Agaricus torminosus. Bitter-riska.

Flugsvamp.

Foten (stammen) är tät, nedtill klubblik, hvit och försedd med ring (volva). Hatten är merendels kupig, röd med hvita fläckar och på undra sidan hvit med de flesta jemnstora och åtskilliga halfva ensamma skifvor.

Linn. Fl. Su. p. 449. Cl. 24. Cryptogam. Fungi.
Ejusd. Skånska Resa s. 430.
Lilj. Sv. Fl. s. 445. Kl. 16. Lönngifte. Svampar.
K. Vett. Ak. Handl. T. 5. 1784. s. 240.
C. G. Wallen. om förgift. växt. Pres. Gadd. Åbo 1775. 4:to s. 24.
Murr. App. Med. T. 5. p. 555.

Den fuktiga årstiden, hösten, är för de flesta Svampar. Då träffas äfven Flugsvampen i skogar och på ängar allmän med mer och mindre röd, brun eller smutshvit hatt, som oftast är kupig, men äfven stundom platt och någon gång skålig. De vårtlika och åtskilda hvita fläckarnas antal varierar, men sällan saknas de alldeles. Ringen synes ej då Svampen nyss brutit genom jordskorpan, men sedan hattens bräddar skilt sig från foten, blir den synlig och sitter något öfver midten af foten, är vid, hängande och slarfvig. På äldre Svampar är den ofta bortfallen. Skifvorna, skilda från hattens köttiga del, genom en hinna, äro lansettlika, med spetsen vänd mot foten; de äro nästan alla lika stora, men hvar 3:dje, 4:de eller 5:te vid pass sitter ensam och är liksom half eller tvert afskuren; en eller annan mycket kort kan äfven träffas. Emellan dessa tros frömjölet eller fröen sjelfva finnas.

Dess rusgifvande egenskap är i synnerhet blifven bekant genom det bruk, som Nordasiatiska folkstammar ännu deraf göra; och Hr Teol. Dr. och Prof. Ödmanns tanke, att de i gamla Svenska Historien rycktbara kämpar, Berserkar kallade, försatt sig i ett rysvärdt tillstånd af raseri och mordlystnad, genom Flugsvampens förtärande, synes nog sannolikt. De beskrifvas under detta tillstånd, såsom alldeles utom sig, lika villdjur; de öfverföllo lefvande och döda ting, skydde intet slags fara och urskilde icke vänner från fiender. De troddes vara oöfvervinneliga, fruktades och hatades; och som de förmodligen i tysthet förtärde det rusgifvande medlet, så viste ingen rätta orsaken till deras yra; den blef likväl icke utan förklaring: man gick dermed vanliga genvägen, och skref det på onda andarnas räkning. Af Flugsvampen förtära Ostiakerne 1 i sender eller dekokt på 3 stycken; andra folkslag tåla att äta 3—4 st, och skall blodens omlopp deraf ej ökas. Verkan deraf är först glädtighet med sång, dans m. m.; sedan känna de krafterna ovanligen ökas, kroppen inbilla de sig bli större, de yra, rasa, få konvulsiva rörelser, afmattas slutligen och falla i sömn. I 12—16 timmar plär raseriet räcka; de uppvakna återställde till sina sinnen, men liksom förkrossade och utan minne af det nyss förbigångna. Kärleksnjutningar i detta tillstånd skola förfärligt öka följderna af svampens ätande.

— Flugsvampen var således fordom för nordens inbyggare, det som opium är för Orientens. Sjelfva urinen af den, som förtärt Svampen, skall, enligt Stellers uppgift, bibehålla egenskapen att ge rus, hvarföre Tungusiska Schamaner, då de skola slå sin trolltrumma, dricka deraf.

— Den delen af svampfoten som är i jorden, skall vara mindre giftig än svampens öfrige delar. I pulverform till ½—1 skrupel, gifven i vatten eller ättika, har man försökt svampen mot fallandesot och konvulsioner, stundom, som det berättas, med fördel. Men flera och varierade försök fordras visserligen ännu. Utvertes säges pulvret borttaga hårda kanter på sår och befordra läkning.

— Får sägas utan skada äta unga friska flugsvampar, men mjölken hos kor, som ätit den, skall blifva osmaklig. Blandad med mjölk, dödar den flugor och sönderskuren eller stött, samt i täppt lerkäril förvarad, förvandlas den till en vällingslik massa, hvarmed vägglöss skola kunna utödas; den strykes i springor och på ställen der ohyran finnes, flera gånger måste påstrykningen ske och några veckor emellan hvar gång; lukten är vederstygglig.

Tab. — fig. a. en nyss genom jordskorpan frambruten svamp, hvars lökformiga rot omgifves i jordbrynet ofta med ett brunt svepe, som af somliga orätt fått namn af ring (volva). — b. en halfväxt vid pass, med sin ring, hvilken kan anses svarande mot blomfodret hos andra växter — c. en klufven fullväxt, som visar fotens täthet och skifvornas form.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.