222. Carex Caespitosa. Tufstarr.

Se även 156. Carex Arenaria. Sandstarr. - 216. Carex Vesicaria. Blås-starr. - 222. Carex Caespitosa. Tufstarr.

På Finska: Mätäs-sara, Turpes-sara.

Strået är rakt och 3kantigt, med långa, smala slankiga blad. Axen äro mest 3: hanblomsternas ensamt i toppen och aflångt; honblomsternas sakna axstjelkar och ha smala vid basen utvidgade blomskärmar, samt pistiller med 2 märken. Fröhusen äro äggformiga och trubbiga med utstående mynning.

Linn. Fl. Su. p. 333. Cl. 21. Monoecia. 3:andr.
Lilj. Sv. Fl. i. 28. Kl. 3. Tremänn. 1:qvinn. med åtskilda han- och hon-blomster på samma stånd.
K. Vett. Ak. Handl. 1802. s. 225. — 1803 - s. 66. 138.
Wahlenherg.

Det vidlyftiga Starrslägtet innefattar särskilta arter, som än ha ett enda ax, hvari båda könen äro inom åtskilda blomster förenade; än ha de flera och åtskilda ax för hvart kön, och ändteligen ha de ett eller flera småax särskilt för hanblomsterna. Häraf hafva afdelningar inom slägtet uppkommit, och Tufstarren, så kallad derföre att den mera än andra bildar tufvor på ängar och i kärr, hör till den underdelning, som har vanligast ett enda hanax och flera åtskilda honax. Dess mångåriga rot är krypande och mycket trådig. Strået är rakt, varierar till höjden, men är ofta vid pass ½ aln, och dess hvassa kanter äro upptill sträfva. Bladen äro nästan lika långa som strået, lifligt gröna, spetsiga, i kanten och på kölformiga ådren, som går midti och längs efter, sträfva. Blomskärmarne likna bladen och ha vid basen en liten utvidgning; de variera till storleken, men ha inga slidor. Axet för hanblomsterna är mest ensamt, sällan 2:ne upprättväxande, med mörka trubbiga skal (gluma). — Honblomsternas småax äro 2-3 upprätta, med många tätt sittande blomster och elliptiska, svartaktiga, hvitkantade, trubbiga skal. Fröhusen äro bredt elliptiska, hoptryckta, gula eller grönaktiga, qvarsittande, släta och ligga på hvarannan som taktegel. Fröet är aflångt och hoptryckt. Gräset blommar i Juni och finnes allmänt, i synnerhet i tufviga kärr. Under nedersta axet är en blomskärm, som är längre än axet; den deröfver sittande, vid andra småaxet, är kortare. (Jfr. n:o 156, 216).

Tufvornas danande har säkert ådragit sig många Landthushållares uppmärksamhet, men kanske hafva de sällan kunnat finna orsaken till deras danande. De äro likväl, i synnerhet för Slåtterkarlen hinderliga, och som tufviga ängar gifva antingen mindre eller sämre gräs och hö, än andra, måste de alltid vid Ängskötsel vara obehagliga. Tufplogarnas uppfinning är bevis derpå. Emedlertid om man kände rätta och enda orsaken, ägde man en utväg att förekomma denna olägenhet. Men förmodligen medverka flera orsaker och på lång tid till tufvors danande på ängar, ehuru starrarternas rötter framför andra gräs-sorter bidraga ganska mycket dertill; deras många hopvecklade rötter binda jorden tätt tillsamman och som stråen sällan, och endast i nödfall, förtäras af kreaturen, få de tillfälle att på stället ruttna och derigenom öka tufvans höjd, som i början var obetydlig; år efter år sker denna tillökning, och slutligen blifva tufvorna stora. Sådana starrarter, som äro kända för egenskapen att bilda tufvor, till hvilka denna visserligen kan räknas, böra derföre på ängar utrotas, rötterna sönderhackas och förstöras, fuktigheten, som dessa gräs-slag älska, måste afledas, och man bör förekomma att starr på en slät äng får rota sig och sprida sig sedermera ikring. Det vinterfoder, som af Tufstarren erhålles är föga bättre än halm, och således förtjenar växten icke annan uppmärksamhet än den som fordras till dess utrotande.

Tab. — fig. a. ett frö. — b. hanblomster. — c. honblomster. — d. en artförändring med 2:ne ax, af hvilka det nedra har både hanblomster och honblomster.

Svensk Botanik, band 4, 1805. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.