038. Triticum repens. Qvickhvete.
Se även 071. Lolium perenne. Renrepe.
Qvickhvete. Qvickrot. Qvicka. Hvitrot. Röte. Axig. Efsing. — Täggräs. Ävroot. Äxing. Skingräs. Qvik-ketae. Qinkku. Rootqvikke. På Finska: Valkiat juuret ell. juuri.
Platta blad. Småaxen sittande med sin platta sida mot axfästet, Blomfodret spetsigt, 4blommigt utan eller med agnborst.
Linn. Fl. Su. p. 37 Cl. 3. Triandria 2gyn.
Liljebl. Sv. Fl. s. 32. Kl. 3. Tremänningar.
Bergius Rön om spannmålsbristens ersättande medelst Qvickrot, Stockholm 1757.
Retz. Fl. oec. s. 757.
Murr. App. Med. T. 5. p. 338.
Pharm. Graminis Radix.
Ibland Grässlagen är väl intet allmännare an detta, särdeles på uppbrukade ställen, lika förhatligt för åkermannen och trädgårdsidkaren. Genom sina talrika rotskott (stolones), som vid hvar led utskjuta hårlika rötter, ökar det sig inom kort tid så ymnigt, att det med svårighet utrotas. Jordråttor och mullvadar välja begärligt de ställen der Qvickhvetet vexer, och träffar man icke sällan stora knippen af rötterna samlade i deras bon, såsom vinterförråd, jemte andra ätliga rötter, dem de betaga groningsförmågan, medelst groddarnas afbitande. Qvickroten tjenar dock icke ensamt dem till föda. Boskapskreatur kunna också dermed stillas, om de uppharfvade rötterne rentvättas och torkade till utfodring förvaras. Men äfven menniskor äga häri ett icke föraktningsvärdt födämne, om de rötter man samlat, i såll lagde afsköljas, samt på ugn eller badstuga torkade fint sönderhackas. Stötte eller malne får man då genom siktning ett något gulaktigt mjöl, som luktar och smakar som malt, och faller sig till tyngden lättare än annat mjöl. För att göra degen mindre kort, må litet (t. ex. 1/3) annat mjöl tillblandas. Degen kan syras om man vill, samt salt och kummin tilläggas. Den jäser väl, samt ger ett godt och ätligt bröd. Mjölet användes likaså väl till pannkakor och välling. Då spannmålen tryter, är derföre detta medel såsom nödbröd förträffligt, och kanske bäst af alla dertill föreslagna.
På bördig jordmån vexer sjelfva gräset mycket frodigt, och bidrar icke litet till fodermängden, hvarföre man äfven föreslagit kulturen deraf; som sker genom fröet, eller ännu lättare genom de sönderskurna färska rotskotten. Höet är dock såsom fett och saftigt mera svårtorkadt, och angripes lätt af fuktighet.
På apoteken finnas rotskotten under namn af rötter, ehuru de egentligen icke äro det. De äga utom sin födande egenskap äfven den, att öppna kärlen i kroppen och förekomma förstoppningar i de inre delarna, särdeles lefvern; hvarföre de icke sällan tillsättas i blodrenande dekokter, och torde till en del göra bruket af den dyra Sarsaparillen mindre oundgängligt.
På Apoteken finnes ofta roten af Renrepen (N:o 71) eller af Panicum dactylon, ett gräs från Italien och Frankrike, i stället för den af qvickhvete, och Schreber säger att i södra Europa tages Rad. graminis endast af Panic. dactylon. Roten är mångårig och tjenar sönderskuren, stött och kokad samt med tillsats af jäst, vid bränvins-destillering. Den kan äfven, i stället för malt, användas till dricka, emedan den innehåller mycket sockerämne. Stark dekokt brukas mest; men bör beredas i väl glaserade kärl och ej i koppar.
— På bördig jord skall gräset kunna afslås till hö, 2 gånger om sommaren.
Tab. a. ett småax. — b. en öppnad blomma. — c. pistillen eller honan förstorad. — d. frö. — e. ett småax af artförändringen, som har agnar.
Svensk Botanik, band 1, 1815. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.
