138. Arundo arenaria. Sandrör.

Se även #107, Band-rör, Arundo colorata. - #117, Strand-rör, Arundo phragmites. - #138, Sandrör, Arundo arenaria.

Sandrör. Margräs.

Bladens kanter äro inåt hoprullade, och sluta sig med en hvass styf spets. Blomvippan är hoptryckt och axformig med enblommiga blomfoderskal, som äro längre än blomskalen.

Linn. Fl. Sv. p. 57. Cl. 3. Triandr. 2:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 38. Kl. 5. Tremänningar. 2:qvinn.
K. Vett. Akad. Handl. 1759. s. 133.
Fischerstr. Ekon. Dikt. I. s. 195.

Sandröret växer vid hafstränderna i sanden vildt på Gottlands Fårön och på Öland, samt är sådd i Skåne vid Engelholm. Blommar i Juni eller Juli, med hvit blomvippa, som liknar ett stort rågax. Roten är mångårig, vidt krypande och ledfull. Strået är stundom 1—2 alnar högt, trindt, slätt, bladigt och har knä. Bladen äro styfva, hvassa och stickande, ofvantill fårade, inunder släta, ljusblå (glauca). Bladslidorna äro släta, strimmiga (nervosae). Bladskärmarne äro spetsigt 2:delade. Blomfoderskalen äro nästan lika långa, och innesluta ett ensamt blomster, föga kortare än blomfoderskalen. Ullen (N:o 107.) är 3—4 gånger kortare än blomstret, som det omgifver.

— Gräset liknar i anseende till blomningssättet Phalaris, och kommer nära Bandröret (N:o 107.), men vippans korta och små blomgrenar sitta tätt invid axfästet, liksom blomstren voro omedelbarligen fästade på detsamma.

Der hafvet uppkastar till stränderna fin hvit sand i någon mängd, blir den snart af vindarne kringförd, och hotar att i sina ständigt tillväxande sanddrifvor begrafva både åkerfält och hus; dessutom hindras alla växter att rota sig i flygsanden, som nästan aldrig är stilla: ingen svartmylla får tilldana sig för att täcka den ofruktbärande sanden, och dessa stora fält blifva onyttiga ödemarker, som årligen utvidga sig mer och mer på närliggande bördiga trakters bekostnad. Till förekommande af sådana ganska betydande olägenheter, ger sandröret en ypperlig utväg, bekräftad genom inhemsk och utländsk mångårig erfarenhet. Många af de ödsliga flygsandfälten i Skåne, som för vid pass 60 år sedan började besås med detta gräs och Strandråg (N:o 60.); hafva redan antagit utseende af bördiga fält, hvarest nu växa barträd, löfskog och gräs; efter längre tids förlopp, när svartmyllan hunnit nog tilltaga, kunna dessa fält förvandlas till åkrar och ängar. Sker planteringen med ax, såsom i Skåne, så måste med kostsamma gärdesgårdar, vid hvilka sand-drifvor lägga sig, åsar formeras, på hvilka axen läggas i gropar, som läckas med vät Tång (Fucus). Mindre kostsamt är det att, såsom i Holland brukas, nedlägga rötterna i sanden, och med en liten halmkärfve, som nära intill nedstickes i sanden, skaffa lugn, så att roten icke blottas, utan får fästa sig och uppskjuta strån, hvilka då få dubbel kraft att växa, när en sandtufva samlat sig kring dem. Hvem inser icke, huru angeläget det vore att genom tjenliga planteringar förbättra Skånska flygsandsfälten?

— Efter 3 års tid plär Sandrågen kunna afslås. I Aug. mogna merendels fröen. Ehuru detta gräs är ett af de sämsta foderslag, kan det dock ibland bättre sorter tjena till utblandning, och kunna både oxar och hästar vänjas att äta det.

Tab. — fig. a. Ett utslagit blomster med blomfoderskalen. — b. ett blomster som börjar utspricka, utan blomfoderskal; båda något förstorade. — c. en liten blomvippa i naturlig storlek, af den stora axformiga, hvaraf ses att dessa med en liten stjelk verkligen fästas vid axfästet, och sitta ej, såsom på riktiga ax omedelbarligen fast vid detsamma.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.