137. Peltidea canina. Hundlaf.

(Lichen caninus. Linn.)
Hundlaf.

Är skinnlik, grågrön, utbredd och platt, med trubbiga flikar; inunder ådrig och trådig. Frörednigs-sköldarne sitta i ändan och kanten af flikarna, äro aflånga och på öfre sidan bruna.

Linn. Fl. Su. p. 418. Cl. 24. Cryptogam. Algae (Lich. can)
Acharii Prodrom. Lichenogr. Svec. p. 160, 8:vo 1798.
Ejusd. Method. Lichen. Sect. 2. p. 283. 8:vo 1803.
Lilj. Sv. Fl. s. 451. Kl. 16. Lönngifte. Alger. (Lich. canin.)
K. Vett. Akad. Handl. 1795 s. 48.
Murr. App. Med. T. 5. p. 524.
Pharm. Musci canini Herba. l. Lich. ciner. terrestris.

Hundlafven, så kallad för sin föregifna kraft att bota den sjukdom, som kommer af rasande hundars bett, växer allmän, helst i barrskogar på fuktiga ställen bland moss-arter och stundom vid trädrötter. Under hundlafvens tillväxt formeras flikarne mer och mer, och synas de unga lafvarne endast här och der i kanten inskurna. Stundom växa flera tillsamman, men också träffas den ensam, utbredande sig från ett smalare rotfäste och nedliggande med bredare eller smalare och olika långa flikar; somliga af dessa äro ganska breda och dela sig i 3—4 smärre: de som bära fröredningen, lik en platt aflång sköld, äro smalare vid sköldens fäste, hvilken på ena sidan är mörkröd och på den undra hvitgrå, såsom det öfriga; både på unga och gamla finnas sådana sköldar. De yngre äro på undra sidan fint ludna, men i alla åldrar försedda med nätformiga mörka ådror, ifrån hvilka fina lösa trådar gå ned att liksom rötter fästa sig i jorden. Stundom finnes öfra sidan dels fårad, dels öfverdragen med en fin luden hinna, som, om den stycketals affaller, lemnar fläckar efter sig. Torr är Hundlafven grå; våt och växande grönaktig på öfra sidan. Hr Prof. Acharius har delat de talrika Lafarterna i flera slägter, och uppger som kännetecken för Peltidea, att skölden är tunn, hinnaktig, aflång, sittande liksom fastlimmad och utan stjelk, merendels vid lafvens kant.

Lafven smakar oangenämt, något slemaktig och lindrigt skarp; ägde fordom i England stort anseende mot rasande djurs bett och deraf uppkommen vattenskräck. D:r Mead kungjorde detta medel såsom osvikligt, och lät blanda till ett halft uns af pulveriserade lafven, 2 drakmer svart peppar; blandningen delade han i fyra lika delar eller pulver, och ingaf ett sådant hvar morgon i varm mjölk. Tillika föreskref han åderlåtning förut och kalla bad hela månaden efteråt dagligen. Pulvret fick genast ett lärdt namn, som i sin mån ej litet bidrog att skaffa det förtroende, och Pulvis antilyssus måste den tiden för hvar Läkare vara bekant. Det troddes verka genom en urindrifvande kraft. Då Mead jemte pulvrets bruk, tillika höll såret efter rasande djurets bett öppet med rödt precipitat (merc. praecip. rub.) och basiliksalva, så kunde deraf kanhända vara något att vänta; men han iakttog icke alltid denna försigtighet. Emedlertid hafva många andra funnit det overksamt, och man kan säga att det Antilyssiska pulvret nu mera är urmodigt och i sjelfva England ur Apoteksböckerna utslutit.

— K. Lif-Med. Westring har under sina patriotiska försök, att till färgning använda våra inhemska lafarter, funnit att denna innehåller sammandragande ämne, samt mycket af ett brunt färgämne, som dock långsamt genom maceration utvecklas. Om ylle med Hundlafven i vatten digereras 3 veckors tid, blir det brunt; Kalk och Salmiak kunna tillsättas; men om koksalt och salpeter brukas i stället, blir bruna färgen mörk svartbrun. Blandad med Tuschlafven (N:o 65) fås med tillsats af kalk och salmiak, vacker violet färg, som med koksalt och salpeter kan fästas såsom äkta. När silke pä samma sätt behandlas, vinnes derpå ljusare eller mörkare violet färg.

Tab. — fig. a. en flik, som visar ådriga och trådiga sidan, hvilken vetter mot jorden, då lafven växer.

Svensk Botanik, band 2, 1803. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.