168. Holcus odoratus. Lukttåtel.

Se även 084. Holcus lanatus. Luddtåtel. - 168. Holcus odoratus. Lukttåtel. - 198. Holcus mollis. Len-tåtel.

Lukttåtel. Myskgräs. Majgräs. På Finska: Hajuruoho. Lustet.

Blomvippan har glatta, äggformiga och spetsiga blomster. Blomfodret är 3blommigt, med 3 hanblomster och ett 2könadt midti, som har 2 ståndare.

Linn. Fl Su. p. 363. Cl. 23. Polygam. monoecia.
Lilj. Sv. Fl. s. 421. Kl. 3. Tremänn. 2:qvinn.

Tåtelslägtet (Holcus) förde v. Linnk till en egen klass, skild från Gräsen, emedan alla blomsterna icke äro 2könade (d. ä. försedde med ståndare och pistiller). Rättare bör det likväl räknas ibland Gräsen, af hvilka det i synnerhet liknar Aira (n:o 132.) och i hvilket slägte somlige Auktorer upptagit det, kanhända icke utan skäl, i synnerhet hvad Luddtåtelen (n:o 84.) och Holc. mollis angår, hvilka äga ofullkomligt de öfrigas slägtkarakterer och kunde derföre, jemte en 3:dje art från våra fjällar (Holc. alpinus H. Prof. Dr. Swartz i Schrad. Journ. f. Bot.), med blommor som hafva agnborst, förtjena art i ett eget slägte, skiljas från de andra.

— Lukttåtelen har mångårig rot och trifves bäst i lös, fuktig och fet jord. Strået är rakt, 2-3 qvarter långt, försedt med 1-2, sällan flera blad, som äro ovanligt korta, men vid roten finnas inga. Blomvippan, som framkommer i Juni, är gulaktig med glänsande blomster, hvilka ha 3blommiga blomfoderskal, som äro nästan likstora och ofta något mörkprickiga eller gridelina. Båda sidoblomsterna äro hanblomster med 3 ståndare och inga pistiller; men det medlersta eller det 3:dje af dem, som sitta inom samma blomfoderskal, är 2könadt och har 2 ståndare. Pistillernas stylar ha hvardera 2 ludna tjocka och fjäderlika märken. Blomsterskalen på hanblomstren äro något större än de som tillhöra medlersta blomstret; det yttre skalet är i synnerhet mer lysande, si väl i kanten som bakpå, af ett gulaktigt ludd.

Gräset har en angenäm lukt, icke olika mysk eller desman, och anses såsom befordrande sömn om det lägges i sängkläderna eller hänges i sängen. Men man förgäte ej, hvad redan blifvit anmärkt, att för mycket af starkt luktande ämnen är skadligt. Det säges äfven fördrifva mal om det lägges bland kläder.

— Såsom foderslag är det mjukt och af kreaturen begärligt. Det förtjente att odlas, hvilket sker bast med rötter; dessa fastän ganska små, gro rätt väl i nybrukad, lågländt och fuktig jord; i hård gräsvall kunna de ej så lätt och snart utbreda sig. Äfvenså fortplantas Strandråg (n:o 60.) och Sandrör (n:o 138.) bättre med rötter än med frö: och ehuru det är beqvämare att så fröen än att plantera rötterna, så är dock det beqvämare sättet derföre osäkrare, att fröen på dessa grässlag sällan jemt mogna.

— Nästan alla kreatur äta Lukttåtelen gerna torkad, men lemna den merendels då den är frisk, liksom Vårbrodden, förmodligen för luktens skull.

— I Preussen kallas gräset Heiliges eller Mariengras, och samlas af bönderna samt bäres till kyrkan på högtidsdagar att strö vid dörrarne; häraf har Gmelin tagit sig anledning till slägtnamnet Hierochloé (Fl. Sib. T. 1. p. 101.) hvarunder han upptagit denna Gräsart.

Tab. — fig. a. 2 blomfoderskal, som innesluta 3 småblomster. — b. 3:ne hopsittande blomster, af hvilka det medlersta endast har 2 ståndare och 2 pistiller; de på sidorna sittande 2 blomster ha endast ståndare och inga pistiller.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.