169. Ribes nigrum. Svart vinbärsbuske.

Se även 133. Ribes grossularia. Krusbärsbuske. - 169. Ribes nigrum. Svart vinbärsbuske. - 199. Ribes rubrum. Röd vinbärsbuske. - 223. Ribes alpinum. Måbärs-buske.

Svart vinbärsbuske. Svarta Ribes eller Repps. Distron. På Finska: Siestama. Ourukka. Kollinmaria. Musta viinamarja.

Busken är utan taggar. Blomklasarne nedhängande, håriga, med en enkel blomstjelk vid basen. Blommorna äro aflånga.

Linn. Fl. Su. p. 74. Cl. 5. Pentandr. 1:gyn.
Lilj. Sv. Fl. s. 100. Kl. 5. Femänn. 1:qvinn.
Fischerstr. Ekon. Dikt. 4. Del. Art. Bär.
K. Patr. S. Hush. Jurn. 1776 Sept. s. 37. 1779 Sept. s. 38.
Murr. App. Med. Tom. 3. p. 307.
Pharm. Ribes. nigr. Baccae, Folia.

Arterna af detta slägte ära dels väpnade med hvassa taggar, dels utan sådana. Till de sednare hör denna, som växer vild i Lappmarken, Finland, England och Sveitsiska skogarna, men planteras hos oss allmänt i trädgårdarna samt blommar i Maj eller Juni. Ett mörkare utseende och en egen lukt, lik den af katt-urin eller vägglöss, utmärka väl Svarta Vinbärsbusken från den Röda, som den mest liknar; men mera botaniskt och säkrare åtskiljes den från sina samslägtingar, genom körtlar på bladens undre sida, håriga stjelkar i blomklasen, vid hvars bas finnes en ensam och särskilt blomstjelk, som har en enda blomma, samt slutligen igenom pipformigt blomfoder och svart frukt då den är mogen. Det skall hända efter Whitherings observation, att blombladen stundom förvandlas till ståndare. Stundom bär busken ingen frukt, ehuru den årligen blommar och har frodig växt; kan hända derföre, att den är för mycket utsatt för solsken, emedan dess natur fordrar en ringa skugga eller grannskap af träd; torde ock hända att då den drifves för mycket i blad och stam, sker den frodiga tillväxten på fruktens bekostnad. Se mera om Ribes-slägtet N:o 133.

Många kunna icke, för luktens skull, tåla hvarken busken eller bären; andra åter äta råa frukten begärligt. Den innehåller en mörk blodröd saft, som inkokad tjocknar lätt till en geléaktig något tunn massa. Dessa bär, i synnerhet i form af mos, hafva ifrån England fått namn för att vara nyttiga i hals-sjuka och kallas derföre på Engelska Squinancy-berries. Förmodligen af denna orsak brukar man ännu, att till gurgelvatten blanda mos eller sylt af Svarta Vinbär och all långsamt samt ofta nedsvälja smärre portioner deraf under hals-sjuka. Såsom syrliga äro de kylande, läskande och emotstå röta; men egentligen hafva de ingen egenskap, som rekommenderar dem framför andra bär, emot halsfluss. Ganska godt vin, och så kalladt Vinbärsvatsen, som är en svalkande smaklig sommar-dryck, tillredas af dessa bär efter flera väl kända uppgifter (Bergii mat. med. — Brauner att tillr. vin — Mams. Warg Hjelpreda — Chomel Usuelles — Demachy l'art du Destillat, m. fl).

— Späda eller nyss utslagna blad, brukas till Té, i stället för Ostindiskt. En del bereda dem dertill på det sätt, att de doppas i vört och sedan rostas lindrigt på halster och torkas långsamt i skugga. Somliga nyttja dem, tillika med späda qvistarna, i form af dekokt mot gikt och utslags-sjukdomar. Färska löfven med eller utan qvistar, förändra smak och utseende hos vin och bränvin, och skola göra det smakligare.

— Boskapen äta busken allmänt.

— Planteras med afskurna telningar, som nedstickas i jorden. Omplantering i fet och god jord, bidrager till fruktens förbättring.

Tab. — fig. a. en öppnad och utbredd blomma, hvars inre delar synas. — b. ett blomblad. — c. en fruktklase med bär af största sorten.

Svensk Botanik, band 3, 1804. Text Conrad Quensel, illustration J. W. Palmstruch.