Vartåt barkar det?

Man kan använda bark av en hel rad träd och större buskar som läkeörter, men det är bäst att veta vilken bark som gör vad innan man går till skogs med korg och kniv. Bäst är det att gå ut efter en storm som blåser ner större eller mindre kvistar. Andra bra tider kan vara efter att avverkningsmaskinen varit på ort och ställe, eller också innan skogsmaskinerna gör tändstickor av skogsdungar. Ta aldrig blad eller bark av levande träd, skär först av kvisten eller grenen ifråga. Och innan du ens börjar tänka på att ta ner en kvist eller gren skall du ha lov av markägaren.

Om du kan välja är barkskalning enklast om våren när saften stiger, men frusna grenar och kvistar, tagna in till värme, är också rätt lätta att skala när de väl har smultit.

Med dessa preliminära "hur, var och när" undanstökade kan vi gå in på individuella träd och buskar och se vad deras bark kan göra för oss:

Vide, björk, asp och poppel (Salix, Betula och Populus spp.)

Salicylsyran, vilken aspirin baserats på, har fått sitt namn av vide. Vide, på latin Salix. Namnet aspirin kommer i sin tur av det gamla latinska namnet för älggräs, Spirea ulmaria, kopplat till den första bokstaven av acetylsalicylsyra.

Om du vill använda ett "hemgjord" aspirin kan du barka vide och brygga dej ett (otroligt beskt) te. Den inre barken av björk, asp och poppel innehåller likaså större mängder salicylsyra, och att koka te på dem är en precis lika besk upplevelse. Ett te av blommor eller knoppar av älggräs (mjödört, älgört, Filipendula ulmaria) är betydligt godare. Dessutom har dessa träds (eller buskars) bark den nackdelen gentemot mjödört att de liksom aspirin kan förorsaka magsår - deras yttre bark innehåller nämligen rätt stora mängder fräna garvämnen, vilka kan irritera magens slemhinnor. Mjödörtens trumf här ligger i att både blommor och knoppar innehåller större mängder slemämnen, som kan hjälpa läka magsår.

Vad annat kan videbark då användas till? Vide växer ju varsomhelst, det vet alla. Men alla vet inte att rotningshormonen i videkvistar kan hjälpa andra växters kvistar att rota sej. Det är bara att sätta några cm finhackade videkvistar i ett glas vatten och sticka ner färska kvistar i glaset. Bäst lyckas det när viden växer som värst, på våren eller försommaren.

Brakved, Rhamnus frangula (Frangula alnus)

Brakved är en låg buske (1-2 meter hög). Brakvedsbarken har ljusa oregelbundet fördelade punktliknande vårtor, och den innehåller glykosiden frangulin som är mycket avförande. Dessutom finns i brakvedsbarken ämnen som framkallar svåra magsmärtor, kräkning, eller båda på en gång. Dessa ämnen bryts om den torkade barken lagras i ett år, eller om den värms i 150 grader i över ett dygn.

Brakved är med rätta på apotekslistan i Finland. Dess effektivitet som avföringsmedel baseras på en tarmirritation som kan vara vanebildande. Om du alltså har förstoppning och använder väl lagrad brakvedsbark som avföringsmedel, regelbundet i mera än en månad, kan det hända att du sedan alltid kommer att behöva brakved.

Andra laxermedel som baseras på samma princip (så kallade kontaktlaxativer) är t.ex. senna, en ärtväxt från medelhavsområdet. Sennablad är ökanda för sin snabba vanebildning - du behöver bara dricka sennate i två veckor för att vara fast vid senna för livet. Saken blir inte bättre av att du långsamt men säkert måste öka örtens dos för att få den önskade laxerande effekten.

Om du väl har fastnat för en kontaktlaxativ är det mycket svårt att komma ifrån den.

Druvfläder (Sambucus racemosa)

Fast den kanske anses vara giftig är barken (och andra gröna delar) av druvfläder faktiskt febernedsänkande. Tyvärr kan barken irritera magen, så den brukar inte längre användas. De ihåliga stjälkarnas vita ludd kan torkas och blir då ett rätt hårt om också smalt underlag för fjärilspinnar.

Al (Alnus sp.)

Ur europeisk etnobotanisk synvinkel är al en gränspelare. I öst används mest alkottar, medan det i väst brukar talas om bark och blad. I Finland har kunskapen om alens läkande verkningar kommit från Ryssland, så här är det kottar det gäller. Både kottar och bark kan användas på samma sätt - koka upp dem i vatten (måtten är som vanligt 1,5 tesk. torkad ört till 2,5 dl vatten), låt koka i 10 minuter, sila, och drick. De innehåller mycket garvämnen (mindre irriterande än videns, björkens eller aspens), och några inflammationshämmande ämnen, vilket gör att de är mycket väl lämpade för t.ex. diarré. En dam berättade att hon hade haft en besvärligare tjocktarmsinflammation men den var förbi efter att tre dagar av detta te. Jag frågade, visst, visst, men kom inflammationen tillbaka? Damen svarade att jo, men först efter ett år. Då finns orsaken till hennes tarmproblem i hennes diet. Det är förhållandevist vanligt att vara känslig mot en av dessa livsmedelsgrupper:

• mjölk och alla mjölkprodukter. Mjölkprotein-intolerans är lika vanligt som laktosintolerans, men testerna brukar bara gå på laktos.
• vete och övriga sädesslag som innehåller gluten
• alla potatisväxter. Hit hör bl. a. potatis (inkl. potatismjöl), tomat, paprika, chili eller cayenne, äggplanta eller aubergin, och körsbärstomater.

Vi äter vanligen av dessa livsmedel varje dag, och intoleranser brukar uppstå så småningom. Det bidrar till att vi inte ens misstänker den skyldige i en av dessa grupper. Ett intoleranstest är mycket enkelt: lämna helt, totalt (och var strikt) bort alla livsmedel från en av grupperna de närmaste tre veckorna och se hur du mår. Efter det kan du igen börja äta av den gruppen, men ha totalstrejk på följande grupp i tre veckor. Efter det kan du ta för dej av bröd och öl, men lämna helt bort allt som har med potatisväxter att göra. Om ingen av grupperna var skyldig till upprepad diarré, men du äter t.ex. jordgubbar eller citrusfrukter året runt, kan det hända att orsaken i magproblemen ligger i dessa istället. Och kom ihåg att några aptekspiller har laktos som fyllningsmedel.

Det finns andra bra träd att ta bark av, men de bästa är odlade. Om du har en hästkastanj på backen ta väl tillvara på både nerfallna kvistars och grenars bark och på gröna frukter. Gör en salva eller olja mot dina åderbråck och hemorrojder.

Och må väl!

Henriette Kress
örtterapeut

(publicerad i Skogsbruket 2/2000)